Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 5

0

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds ljunghed.

Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 5

Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 5, en natur- och kulturkrönika i 18 bilder från en unik, speciell och fantastisk natur, dock en naturtyp i försvinnande, vilket ljunghedar idag är.

Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i andra halvan av juli månad anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

1-img_7441Ännu en repetition om ljunghedar.

Ljunghedar återfinns vanligen i västra Sverige på sandiga och grusiga marker med lågt näringsinnehåll.

I äldre tid utnyttjades ljunghedarna som betesmark och de brändes regelbundet för att ljungplantorna skulle skjuta nya unga skott och för att askan från de brända växterna skulle ge näring åt den magra marken.

Bruket att bränna ljungen och att låta djuren beta den var den förutsättning som skapade vegetationstypen.

Förr var ljungheden ett typiskt inslag i det sydvästsvenska landskapet, men idag finns inte många hävdade ljunghedar kvar.

2-img_7734-stilettflugor-therevidae-art-thereva-annulata-haneBildens vackert silvervita fluga tillhör gruppen insekter i ordningen tvåvingar ”Diptera” och har enbart ett par vingar på mellankroppen, mesothorax, och av ett ursprungligt bakre par vingar återstår enbart ett par klubblika svängkolvar som fungerar som balansorgan när insekten flyger.

Den systematiska klassificeringen varierar, men vanligen förs flugor samman till en underordning ”Brachycera” som tillsammans med myggor i underordningen ”Nematocera” utgör ordningen tvåvingar.

Flugor indelas i sin tur i grupperna lägre flugor samt högre flugor och flugor har världsvid utbredning och omfattar uppåt 100 000 olika arter, varav cirka 3 000 finns hos oss i Sverige.

Flugor har, i likhet med myggor, som redan nämnts, endast ett par vingar, eftersom bakvingarna är ombildade till små klubbformiga balansorgan, så kallade svängkolvar.

De skiljs från myggor på att antennerna normalt har endast tre segment, och att maxillarpalperna har endast ett till två segment, dock kan tredje antennsegmentet vara ringlat, vilket kan ge intryck av att det är flersegmenterat.

Tredje antennsegmentet bär oftast ett kraftigt antennborst, ett så kallad arista.

Flugor har vanligen kraftigare och bredare kropp och kortare ben än myggor, men variationen är stor.

Så kan till exempel vissa dansflugor vara mygglika, medan knott, som är myggor, i sin tur påminner om flugor.

Flugor kan vara färgade och tecknade på många olika sätt och många arter har fläckiga vingar, vilket bland annat fungerar som signal inför parningen.

Påfallande många arter, till exempel vissa blomflugor och stekelflugor, härmar utseendet hos stickande gaddsteklar, speciellt getingar, humlor och bin, och undkommer därför sannolikt i viss utsträckning predatorer, detta kallas för mimikry.

Till och med deras flygton, eller surr om ni så vill, kan vara lik den hos förebilden och humleblomflugan, ”Volucella bombylans”, vars larver snyltar i humlebon, förekommer i flera olika morfer eller former som var och en härmar olika humlearter.

Mundelarna hos flugor är antingen mer eller mindre reducerade och enbart sugande eller mer fullständiga och stickande, sugande där överkäkar och underkäkar bildar ett par stilettformiga stick- eller skärredskap, men i inget fall kan de mekaniskt sönderdela sin föda.

Till flugor med mundelar av den senare typen hör bromsar som är blodsugande samt rovflugor och dansflugor som är predatorer på andra insekter.

Rovlevande arter sprutar först in matspjälkningsvätska, som är saliv rik på enzymer, in i bytet så att inre organ löses upp, vilket kalls yttre matsmältning, och kan därefter suga upp sitt byte som en näringslösning.

Hos flugor med enbart sugande mundelar är underläppen utformad som en fårad sugskiva, med vars hjälp flugorna kan suga upp flytande föda, till exempel nektar, honungsdagg, som är sockerrika exkrementer från bladlöss och bladloppor, sav från träd, vätskor i exkrementer och ruttnande organiskt material.

Några arter, till exempel husfluga och spyflugor, använder sig dessutom av yttre matspjälkning och kan därigenom även ge sig på färska kadaver.

Vissa flugor, bland annat stickflugor, har taggar i spetsen av en hård sugsnabel, med vilkas hjälp de till exempel kan borra sig genom huden på ett djur för att suga dess blod.

Hanen kan locka på honan med hjälp av feromoner eller genom att exponera sig under en dans i flykten eller på ett underlag.

Parningen föregås hos vissa grupper, bland annat dansflugor, av en uppvaktning där hanen erbjuder honan ett byte.

Flugor har fullständig förvandling, de är holometabola, och dess larver är anpassade att leva inuti ett substrat, de är därför masklika utan fötter och huvudkapseln är delvis reducerad eller oftast helt försvunnen.

De kan leva i en mängd olika miljöer, till exempel i förna, jord, vatten, kadaver, exkrementer, svamp eller i levande djur och växter.

Många larver lever av dött organiskt material, medan andra äter levande växter som till exempel minerarflugorna och borrflugorna, eller svamp som svampflugorna.

Ytterligare andra är predatorer som exempelvis blomflugor, bromsar och snäppflugor, parasiter som till exempel styngflugor och en del spyflugor eller parasitoider som till exempel svävflugor och parasitflugor vilka utvecklas inuti andra insekter.

Inför förpuppningen spänns hos många flugor det sista larvstadiets hud ut till en tunnformig bildning, ett så kallat puparium och i detta sker förpuppningen.

Hos många flugor sprängs vid kläckningen pupariet med hjälp av en del av pannan, som pumpas upp till en blåsa med kroppsvätska.

Pannblåsan skrumpnar snart samman, men rester av den kan ses i form av en så kallad pannfåra på den fullbildade flugans huvud.

Hos till exempel vissa spyflugor och parasitflugor sker den första utvecklingen inuti honan, och hon föder nykläckta larver men ännu längre har denna utveckling drivits hos tsetseflugor, lusflugor och fladdermusflugor, där en enda larv närs från speciella körtlar inuti honan, och hon släpper ifrån sig larven först när den är redo för omedelbar förpuppning.

Flugor är av stor ekonomisk betydelse för människan och flera, bland annat fritfluga, kålflugor, morotsfluga och minerarflugor, förorsakar stor skada på grödor.

Styngflugornas larver angriper hud, näshåla och tarm hos flera husdjur och flugor står för spridningen av en lång rad sjukdomar.

Husfluga, som är talrik över hela världen och gärna äter av både exkrementer och matvaror, kan överföra ”Chlamydia trachomatis” som förorsakar ögonsjukdomen trakom, samt en mängd olika tarminfektioner.

Tsetseflugor är blodsugande och sprider sömnsjuka till människa och nagana till boskap och i stora områden av Afrika är därför effektiv boskapsskötsel omöjlig.

Bromsar kan överföra loiasis och tularemi eller harpest.

loiasis är en infektionssjukdom hos människa orsakad av rundmaskarten ögonmask ”Loa loa” och infektionen sprids med blindbromsar och förekommer främst i västra Centralafrika.

Viktiga symtom är svullnader, som är överkänslighetsreaktioner mot produkter som maskarna utsöndrar och ofta finns svullnaderna kring leder och kallas då kalabarsvullnad.

Den vuxna masken kan vandra i underhuden, och dess vandring går att följa både med ögat och genom att känna på huden och i sällsynta fall ses masken passera ögats bindhinna.

Behandling sker med dietylkarbamazin eller ivermektin, ofta i kombination med kortisonpreparat, och ger full utläkning.

Tularemi eller harpest är en infektionssjukdom som förekommer framför allt hos vilda gnagare och hardjur, men som också kan drabba många andra djurarter, bland annat rovdjur och fåglar men även människa kan smittas.

Sjukdomen orsakas av bakterien ”Francisella tularensis” och förekommer endast på norra halvklotet.

I Sverige uppträder infektionen hos människa framför allt i Norrland och större utbrott kan förekomma.

Två sjukdomsformer finns, den ena angriper lungorna, pulmonell form där smittan sannolikt sprids genom att en aerosol bildas av infekterad gnagarurin och sedan andas in av människa, som utvecklar en allvarlig lunginflammation.

Den andra sjukdomsformen, i dag vanligaste formen, är den ulceroglandulära med en lokal infektion i huden och spridning till närliggande lymfkörtlar och i detta fall sker spridningen via myggbett eller genom direkt kontakt med ett smittat djur.

Spyflugor och köttflugor förorsakar obehag genom att larverna kan utvecklas i kött och andra matvaror och de kan sannolikt även sprida polio.

Bananflugor och spyflugor är mycket viktiga forskningsobjekt inom genetik respektive fysiologi.

Bilden visar en för mig okänd art inom familjen parasitflugor, på latin ”Tachinidae”, som är en familj inom insektsordningen tvåvingar och som tillhör underordningen flugor.

Familjen ”Tachinidae” innehåller över 8 000 arter världen över och hos oss i Sverige finns cirka 300 olika arter.

3-img_7738Bilden får symbolisera både liv och död, den vackra och sköra ljungblåvingen, ”Plebejus argus”, har landat alldeles bredvid ett dödsbringande granatsplitter från anno dazumal.

4-img_7742Bilden visar den vackra ängsmetallvingen, ”Adscita statices”, som är en fjäril i familjen bastardsvärmare.

Notera de stora fjäderlika antennerna som denna hane har på sitt huvud bland annat för att kunna känna dofter.

På antennerna sitter många receptorer för hos insekten viktiga sinnesorgan, förutom för känselsinnet så även särskilt för luktsinnet.

Hos många insekter fångar antennerna upp doftpartiklar, så kallade feromoner, som bland annat hjälper insekten att hitta en partner för fortplantning.

Ängsmetallvingen sitter här i solvärmen på en blommande åkervädd, ”Knautia arvensis”, på norra delen av ljungheden på Skillingaryds skjutfält.

5-img_7743Blomflugor, ”Syrphidae”, tillhör en familj i insektsordningen tvåvingar som har världsvid utbredning och omfattar mer än 5 000 arter, varav knappt 300 finns hos i Sverige.

Utseendet varierar mycket och många liknar olika getingar eller bin, ett exempel på mimikry.

De är skickliga flygare, som ömsom står stilla i luften, ömsom gör blixtsnabba kast framåt eller bakåt och de besöker blommor, där de äter nektar och pollen.

Larvernas levnadssätt är mycket varierande där en del lever fritt och ofta är bladlusätare, andra i murken ved, i levande växter och svampar, i bon av humlor och myror eller i vatten.

Till de sistnämnda hör slamflugornas märkliga larver, de så kallade råttsvanslarverna, och bilden visar just en art av slamfluga.

6-img_7744På bilden samsas en mindre bastardsvärmare, ”Zygaena viciae”, i svart med röda prickar, med en ängsmetallvinge, ”Adscita statices” på åkerväddblomkorg.

7-img_7745Bildens bärfisar, ”Pentatomidae”, tillhör en familj i insektsunderordningen skinnbaggar och den förekommer över hela världen med cirka 5 000 arter, varav 28 finns hos oss i Sverige.

De är vanligen brett ovala, ganska platta och har en stor triangulär skutell och på undersidan, nära bakhöfterna, mynnar stinkkörtlar som, när insekten blir oroad, utsöndrar en stark doft, därav dess namn.

Skutell kommer av latinets ”scutum” som betyder sköld och är hos skalbaggar och skinnbaggar den bakre delen av ryggplåten på det andra mellankroppssegmentet.

Hos några arter är det känt att honan vårdar ägg och små larver och de flesta arterna lever av att suga saften ur växtvävnader, och vissa kan därvid vålla skada på grödor, främst i tropikerna men rovlevande arter förekommer också.

Bilden visar troligtvis en art bärfis som heter vanlig bärfis, ”Dolycoris baccarum”, som är vanlig hos oss och som lever på att suga ur frukter och fröämnen på många olika örter.

8-img_7754Bilden visar en pärlemorfjäril, ”Heliconiinae”, som tillhör en underfamilj praktfjärilar med cirka 100 arter, varav 18 finns hos oss i Sverige.

Dessa arter förekommer främst på norra halvklotet och många arter finns i bergstrakter eller till och med på den arktiska tundran.

Pärlemorfjärilar har ett vingspann på 33–65 millimeter och gulröda eller orangebruna, svartfläckiga vingar med pärlemor- eller silverglänsande fläckar på bakvingarnas undersida.

Larverna av de flesta svenska pärlemorfjärilsarterna lever på violer, i släktet ”Viola” som ingår i familjen violväxter ”Violaceae” där det totalt finns mellan 400-500 arter runt om i världen.

9-img_7759Det är ibland trängsel även i insekterna värld och här trängs både bastardsvärmare och pärlemorfjäril på en och samma åkerväddsblomkorg, ”Knautia arvensis”.

10-img_7767Ytterligare ett bevis på trängsel i insekterna värld, här trängs inte mindre än fem bastardsvärmare som ingår i familjen bastardsvärmare ”Zygaenidae”, på en och samma åkerväddsblomkorg, ”Knautia arvensis”.

11-img_7768Två slåttergubbar, ”Arnica montana”, i full blom och arten är en flerårig ört med kraftig jordstam.

Slåttergubbe är ganska vanlig i sydvästra Sverige där den växer på kalkfattig mark, i hävdade naturbetesmarker och slåtterängar, ljunghedar, skogsbryn och vägkanter.

Arten hade tidigare en mycket vidare utbredning i Syd- och Mellansverige, men har gått tillbaka kraftigt och försvunnit från många av sina tidigare växtplatser.

Slåttergubbe har använts som läkeväxt och Hoffberg skriver år 1792 att,

”Örten är kraftig, gör kräkning, drifwer urin, swett och rening hos fruent. Nyare Läkare berömma den uti Lamheter, Borttagenhet och mot swarta Starren, wid rötfeber, frossa”.

Carl von Linné uppger i Flora Lapponica år 1737 att han sett småländska bönder insamla och röka slåttergubbe vid brist på tobak.

”I södra Sverige, såsom i Smålands och Skånes ängar, är denna växt allmän, och då densamma af den berömde RUDBECK uppräknas bland lappska växterna, upptager äfven jag här densamma, fastän jag icke anträffat den i Lappland. Den förefinnes ej heller i Sveriges nordligare landskap, och jag tviflar ingalunda, att nämnda högvälborne författare med ofvan anförda namn afsett följande [fjällarnika], enär denna, som är ganska allmän i Lappland, men f. ö. ej anträffad i Sverige, icke finnes omnämnd i hans förteckning på lappska växter.”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning av T. M. Fries år 1905.

12-img_7770Brunrör, ”Calamagrostis purpurea”, är ett storväxt, beståndsbildande, flerårigt gräs med krypande jordstam som växer i de fuktigare markerna utmed Movadsbäcken alldeles norr om ljungheden, och arten är vanlig i mellersta och norra Sverige, men förekommer ända ner till Skåne.

13-img_7776Ängssmygare, ”Ochlodes sylvanus”, är en fjärilsart i familjen tjockhuvuden och dess utbredningsområde är i Europa, den tempererade delen av Asien samt Kina.

Artens habitat är ängar, hagar och liknande miljöer där det finns gräs.

14-img_7779Den typiska livsmiljön för bildens skogsnätfjäril, ”Melitaea athalia”, är soliga och varma bryn, igenväxande betesmarker, hyggen och skogsgläntor och på bilden sitter den på en åkerväddskorg, ”Knautia arvensis”, tillsammans med två exemplar av arten ängsmetallvinge, ”Adscita statices”.

15-img_7782Bildens skogsnätfjäril, ”Melitaea athalia”, sitter här på en åkerväddskorg, ”Knautia arvensis”, tillsammans med två stekelflugor av arten, ”Sicus ferrugineus”, som för övrigt varit talrika inom området denna sommar.

16-img_7784Bilden visar en kopparödla, kopparorm eller ormslå, ”Anguis fragilis”, som är en art i familjen kopparödlor och som det gamla ordspråket säger, kärt barn har många namn.

Arten förekommer i stora delar av Europa, österut till Uralbergen, i Kaukasus, i delar av sydvästra Asien samt eventuellt i norra Afrika.

I Sverige förekommer den i Götaland och Svealand och längs norrlandskusten norrut till Västerbotten.

17-img_7789Kopparödla saknar yttre ben, men röntgen visar tillbakabildade sådana, och arten kan bli upp till 50 centimeter lång och är i regel brun, vanligtvis honor, eller grå, vanligtvis hanar.

Kopparödlan lever ett undanskymt liv i tät och fuktig markvegetation lever och påträffas bland annat på ljunghedar, på betesmarker och i skogsgläntor.

Den lever i huvudsak av sniglar och kan i fångenskap bli över 50 år gammal och honan föder utvecklade ungar, efter 2–3 månaders ”dräktighet”.

18-img_7927Trädpiplärkan, ”Anthus trivialis”, söker sin näring från marken och observationer visar att födan till större delen utgörs av insekter, vilket också min bild tycks visa.

Arten ankommer till södra Sverige i slutet av april och i norr inte förrän i slutet av maj och i augusti-september flyttar trädpiplärkan åter tillbaka till tropiska Afrika.

 

LÄMNA ETT SVAR