Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Dalby Söderskog i Skåne.
Dalby Söderskog och skånevintern.
Dalby Söderskog och skånevintern, en natur- och kulturkrönika i 28 bilder från svamparnas och mossornas värld i den råa, kalla och blåsiga skånska vintern utanför universitetsstaden Lund.
Text och bild Dan Damberg, Skillingaryd under vinterlovet i slutet av februari anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.
Det var kallt, blåsigt och råkallt i Skåne och Dalby Söderskog denna dag i slutet av februari, den skånska vintern var verkligen inte till sin fördel.
Jag drog ner mössan lite extra över öronen strax innan jag passerade in i denna vackra och biologiskt rika plats som är nationalparken Dalby Söderskog.
Dalby Söderskog är en nationalpark nära västra utkanten av tätorten Dalby, cirka 10 km öster om Lund i Skåne.
Området är 36 hektar stort och består av ädellövskog och norr om nationalparken ligger naturreservatet Dalby Norreskog och hela detta område går under det gemensamma namnet Dalby hage.
Nationalparken skapades redan år 1918 och då trodde man att skogen var en rest av ursprunglig urskog, men området har tidigare varit ängsmark med ett glest bestånd av ekar.
När man slutade med skogsavverkningen började alm, ask och bok dominera men almarna har nu drabbats av almsjukan och håller på att försvinna från området.
Nationalparken är dessutom omgiven av en jordvall, som kan vara rester av en gammal fornborg.
Marken består av kalksten och krita, vilket ger en rik växtlighet och det finns en rik mångfald av vårblommor, främst ett täcke av vitsippor, gulsippor, hålnunneört, smånunneört och sloknunneört men även orkidén Sankt Pers nycklar är talrik, främst i östra delen av området, dock känns detta avlägset vid mitt besök på platsen i februari när skånevintern härjar.
Man kan också under blomningstid hitta orkiden nästrot och på sensommaren är skogsbingel mycket talrik.
Även arter som långsvingel, skogsskräppa, och stor häxört är talrika när den tiden kommer. Andra växter som förekommer är skogsknipprot, skogsstarr, hässleklocka, stinksyska, bergdunört, skärmstarr och grendunört.
Det finns även gott om ovanliga kryptogamer i parken men antalet arter av mossor har dock minskat på senare tid på grund av luftföroreningar och på grund av att almarna har dött i almsjukan.
Man kan dock fortfarande hitta till exempel olika arter baronmossor och platt fjädermossa. Bland sällsynta lavar kan nämnas brun lundlav, stor sönderfallslav, askvårtlav, liten lundlav, stiftklotterlav, stor knopplav, klosterlav, blek kraterlav, olivklotterlav, rikfruktig blemlav, bokvårtlav och grå skärelav.
Man kan även hitta ovanliga svampar i Dalby Söderskog vilket krönikan kommer att visa, trots att det är skånevinter.
Skogen i nationalparken består förutom av alm till största delen av ask, ek och bok och än idag finns det gamla ekar med anor från 1700-talets början i områdets södra och västra delar.
Hela året finns ett rikt fågelliv i parken och hackspettarna trivs i de gamla döende träden, de är nämligen proppfulla av läckra insektslarver. Besökaren kan upptäcka fågelarter som spillkråka, gröngöling, nötväcka, trädkrypare, bofink, lövsångare, stare, gärdsmyg och kattuggla.
Mycket märkvärdigt är den 56 meter breda och upp till en meter höga jordvallen som omger halva nationalparken. Ingen vet exakt vad det är, men det är ingen tvekan om att den är skapad av mänskliga händer och den är möjligen resterna av en gammal fornborg eller bosättning.
Att besöka Dalby Söderskog är med andra ord som att förflytta sig till en annan värld oavsett vilken årstid som råder i naturen vid besökstillfället.
Lite överallt på den döda lövveden växer bildens raggskinn, ”Stereum hirsutum”, som ingår i släktet ”Stereum” och i familjen ”Stereaceae”.
Raggskinnet kan variera mycket i både färg och form vilket bilden visar, för det är samma art som på bilden innan.
Sydlig sotticka, ”Ischnoderma resinosum”, är en i Sverige ovanlig basidiesvamp som är rödlistad som Sårbar, VU.
Arten bildar brett konsolformade hattar, ofta flera tillsammans som på bilden, dessa är saftiga men sega, och i fuktigt väder får de ofta vätskedroppar i hattkanten och på porlagret.
I färskt tillstånd är hattöversidan först jämnt och fint hårig och vackert rödbrun till mörkbrun, men med åldern blir den tjärsvart med glänsande glatta zoner.
Fruktköttet är vitt, med tiden smutsigt gult, och är något tjockare än på den vanliga sottickan, ”Ischnoderma benzoinum”, som den kan förväxlas med. Den vanliga sottickan lever dock normalt i barrved.
I Sverige är cirka 40 lokaler av sydlig sotticka kända, alla från Skåne, förutom två fynd på Gotland och ett fynd från vardera Blekinge och Västergötland.
Den är vitt spridd i Europas lövskogsregion, men är överallt sällsynt och den finns också i Nordamerika, samt i västra Sibiriens bergsskogar.
Sydlig sotticka är en vednedbrytare som orsakar vitröta och hos oss i Sverige finns den i sydliga ädellövskogar på grova liggande lövvedsstammar och stubbar. Den växer främst på bok och alm, men även på lind och björk.
Sydlig sotticka hotas av brist på lämpliga kvalitéer av död ved och för att säkerställa artens fortlevnad bör man se till att artens växtplatser hålls intakta, att de inte omförs till barrskog och att ny död ved tillkommer, gärna i omedelbar anslutning.
Befintliga vindfällen, döende träd, torrakor och lågor ska dessutom lämnas intakta.
Fjädermossor i släktet ”Neckera”, är bladmossor med sex arter i Sverige. De har glänsande skott som är platta, nedliggande eller ibland hängande från lodräta ytor, skotten är för övrigt något fjäderlika, därav namnet.
Bildens art platt fjädermossa, ”Neckera complanata”, är kalkgynnad och tämligen allmän i Syd- och Mellansverige på såväl klippor som lövträd, helst bok.
En närbild på signalarten platt fjädermossa, ”Neckera complanata”, och visst påminner skotten något om fågelfjädrar.
Den döda veden från alm, ask och bok påminner om naturens egna skulpturer av forntida jättemonster, och om ni har lite fantasi ser ni kanske också den kräftlika varelsen med de långa kloförsedda extremiteterna som greppar efter något okänt åt höger på bilden.
De levande exemplaren av alm har tyvärr drabbats av almsjukan och håller så sakta på att försvinna från området.
Det är inte svårt att se var regnvattnet rinner ner på stammen ety denna sida är rikt bevuxen med olika arter mossor.
Svedticka, ”Bjerkandera adusta”, växer rikligt på denna lövträdsstubbe och enligt databasen Catalogue of Life ingår arten i släktet ”Bjerkandera”, och i familjen ”Meruliaceae”, men enligt databasen Dyntaxa är tillhörigheten istället släktet ”Bjerkandera”, och familjen ”Hapalopilaceae”.
Dalby Söderskog innehåller rikligt med mäktiga lövträdsstubbar av döda almar på grund av almsjukan.
Almsjuka är en parasitsjukdom på alm, lundalm och vresalm som orsakas av någon av sporsäckssvamparna ”Ophiostoma ulmi eller ”Ophiostoma novo-ulmi”, den senare är mer aggressiv och dödar träden fortare.
Svamparnas sporer sprids med skalbaggarna mindre almsplintborre, ”Scolytus laevis”, tandad almsplintborre, ”Scolytus multistriatus” och större almsplintborre, ”Scolytus scolytus”, när dessa näringsgnager på levande grenar i almkronan.
Sporerna gror och bildar mycel som växer i almens kärlsträngar, och svampen kan då även spridas med vätskeströmmarna.
Trädet försvarar sig bland annat genom att täppa till ledningsbanorna, vilket stoppar flödet så att bladen vissnar och blir gulbruna. Angreppet omfattar efter hand fler grenar, och trädet dör ofta inom ett eller några år. Sjukdomen kan också spridas från träd till träd via rotsystemen.
Almsplintborrarna förökar sig i skadade eller döda träd så länge det finns näring och fukt kvar i basten, det vill säga, åtminstone i två år.
Bast är ett material bestående av långsträckta fibrer, mer eller mindre förvedade, som kan fås från en mängd olika sorters växter och i snäv bemärkelse är bast något som fås från innerbarken från olika trädslag.
Den aggressivare svampen ”Ophiostoma novo-ulmi” kan döda alla träd inom stora områden, och efter några tiotal år återstår bara unga träd, som i sin tur angrips när de nått tillräcklig storlek.
Man har inte lyckats förädla fram resistenta träd och det enda sättet att begränsa spridningen är att ta ner och bränna angripna träd.
Sjukdomen är utbredd i Europa och Nordamerika, dit den spreds från Asien med planterade träd, och upptäcktes i Sverige på 1950-talet. Den aggressivare svampen ”Ophiostoma novo-ulmi” fick under 1980-talet kraftigt fäste i flera svenska landskap och förekommer i dag norrut till Mälardalen.
Flera tidigare utbrott av almsjuka har förekommit, och det så kallade almfallet för cirka 5 900 år sedan kan ha berott på almsjukan.
Almfallet kallas den nivån i pollendiagram där kurvorna för främst alm, men även för ek och lind, drastiskt sjunker till låga värden, för att därefter åter delvis gå upp.
Orsaken till almfallet är omtvistat men Johannes Iversen, den danske geolog och botaniker som kom att namnge fenomenen år 1941, ansåg att almfallet representerade övergången mellan jordbruk och jägarstenålder och orsakades av att de första jordbrukarna röjde bort skog som till stor del bestod av alm på de bästa och lämpligaste odlingsmarkerna. Några andra förslag till förklaringar har framförts däribland de första massiva lövtäkterna på alm, klimatförändringar och just almsjuka.
Gullkrös, ”Tremella mesenterica”, är en gelésvampsart i basidiesvampsordningen ”Tremellales” som bildar gula till orangefärgade, gelatinösa och oregelbundet veckade fruktkroppar.
Den lever som parasit på skinnsvampar i släktet ”Peniophora”, däribland på tätskinn, ”Peniophora incarnata”, som växer på död ved av lövträd.
Vinterskivling eller vinternagelskivling, sammetsfotad nagelskivling, enoki, enokitake, ”Flammulina velutipes”, är en art i basidsvampsordningen ”Agaricales”.
Arten, som är ätlig och som blir godast knaprigt hårdstekt, påträffas tuvad på stammar, stubbar och rötter av lövträd, främst under vintern men ibland också under hösten.
Svampen tål minusgrader och tinar vid töväder upp och fortsätter då att växa. Den är allmän i hela Sverige och arten kan möjligen förväxlas med den giftiga arten svavelgul slöjskivling, ”Hypholoma fasciculare”.
I Japan har vinternagelskivlingen eller vinterskivlingen odlats i över 300 år och den odlas i plastflaskor med sågspån som substrat.
Den odlade svampen har till skillnad från den vilda blek färg, hög fot och liten hatt och saluförs under namnen enokitake och enoki, färsk i tuvor eller konserverad.
Enokitake är en vanligt förekommande svamp i de japanska, kinesiska och koreanska köken.
Jag påstår att detta är en gammal, mörknade och svampangripen blek ostronmussling, ”Pleurotus pulmonarius”, men jag är verkligen inte säker.
Midgårdsormen är det demoniska väsen som i fornnordisk mytologi tänktes slingra sig i världshavet runt jorden, Midgård.
Odjuret kallades även Jormundgandr, för den ”stora staven”, och sades vara barn till Loke och jättinnan Angerboda och vid Ragnarök ska Tor dräpa Midgårdsormen men själv bli dödligt sårad.
Ragnarök kallas i fornnordisk religion världens undergång som börjar med att människorna blir alltmer brottsliga, solen svartnar, somrarna försvinner och det blir ständig vinter, som kallas fimbulvinter.
I den stora slutstriden kämpar gudarna mot alla onda makter. De onda anförs av Loke, som en gång var gudarnas vän.
Alla, både goda och onda, dör i striden och eldens härskare, jätten Surt, låter världen brinna upp, jorden sjunker i havet och himlen rämnar.
Men ur havet stiger en ny värld upp och den gode guden Balder kommer tillbaka, och nya människor skapas.
Är det en ent eller är det målningen Skriet av Edward Munck som man ser i stammen.
Enter är varelser i J.R.R. Tolkiens värld och de kan närmast beskrivas som vandrande träd, och betraktar sig själva som ”trädens herdar”.
Enterna finns inte bara i Tolkiens värld utan användes tidigare för att beskriva andra typer av talande träd och namnet Ent kommer från saxiska och betyder jätte.
Enterna är i princip gående träd och precis som träd varierar de i färg, storlek, höjd och generellt sett liknar de träden de vakar över.
Skriet är ett expressionistiskt konstverk från 1890-talet, vilket Edvard Munch utförde i fyra versioner.
Epålettsvamp, ”Panellus stipticus”, är en ganska vanlig svamp som man kan hitta under nästan hela året.
Artnamnet ”stipticus” betyder ”med sammandragande smak” och den obehagliga smaken gör att svampen är oätlig.
Epåletter är också ett namn på ”axelklaffar” på vissa militära uniformer och man kan väl säga att epålettsvampen liknar små epåletter.
Även här är jag osäker men jag påstår att det är svamparten rödkrös, ”Craterocolla cerasi”, som man ser på bilden.
Inför Dalby Söderskogs 100-årsjubileum år 2018 genomgår nationalparken en ordentlig upprustning.
Bäcken som rinner genom nationalparken ger förutsättningen för en hög luftfuktighet vilket skapar en god livsmiljö för bland annat olika arter mossor vilket man kan se på bäckens stenar.
Det vackra sammetsskinn, ”Stereum subtomentosum”, trivs verkligen i det fuktiga och råkalla klimatet som råder vid mitt besök.
Det är lite med ”livet som insats” att vandra nedför de glashala spängerna mot bron över den lilla bäcken i fjärran.
Denna bok står stadigt förankrad i Dalby Söderskogs mylla och roten håller den inte bara på plats i marken utan förser den också med vätska och näring.
Roten växer vanligen rakt nedåt, men huvudroten förgrenar sig ofta med sidorötter och hos många växter är huvudroten obetydlig men sidorötterna desto fler.
Den viktigaste delen av roten är de fina rottrådarna längst ner i systemet för det är nämligen bara de som kan suga upp vatten men det finns växter med andra slags rötter såsom luftrötter och rötter som kryper ovanpå marken.
Det är de bruna, beige, svarta och grå nyanserna som dominerar min vandring genom nationalparken vid denna tid på året men om några veckor tar det ljusgröna över och naturen färgas strax därpå i de allra vackraste färger, något att längta efter.
Plötsligt låg det något framför mig i ösregnet som påminde om en forntida haj, kanske en pansarhaj.
Pansarhajar är sedan länge utdöda fiskar, som var den dominerande gruppen rovlevande ryggradsdjur under devon för mellan 416-359 miljoner år sedan.
Pansarhajarna var en klass av upp till 10 meter långa bepansrade förhistoriska fiskar, med över 300 olika arter som endast är kända från fossila fynd.
Ytterligare en gång under min vandring i nationalparken mötte jag en jättelik reptil men denna gång var det inte Midgårdsormen utan basilisken i Harry Potterfilmen ”Harry Potter och hemligheternas kammare”.
Basilisk är för övrigt ett fabeldjur, ödla eller orm, som har givit namn åt ödlesläktet Basilisker som är hemmahörande i Syd- och Mellanamerika.
Basilisker, på latin ”Basiliscus”, för ”liten kung”, är som sagt ett släkte med ödlor som förekommer i Central- och Sydamerika och som framförallt är kända för att kunna springa på bakbenen över vattenytor.
På grund av dess förmåga att ”gå på vatten” så kallas de ibland även för jesusödlor, vilket refererar till bibeltexten i Matt 14:22-34, citat;
Sedan befallde han sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla. Men genast talade Jesus till dem och sade: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.”
Petrus svarade: ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.” Han sade: ”Kom!” och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. ”Du trossvage”, sade han. ”Varför tvivlade du?” De steg i båten, och vinden lade sig. Och de som var i båten föll ner för honom och sade: ”Du måste vara Guds son.” När de hade farit över sjön kom de till Gennesaret.
Avslutningsbilden visar en av de små informationsskyltar som finns lite varstans i nationalparken och som berättar om 100-årsjubilet år 2018.
Människan och hennes betesdjur har dock utnyttjat skogen kring Dalby i nästan tusen år och under medeltiden ägdes Söderskogen av Augustinerklostret, som lät sina och danska hovets hästar beta i skogen.
Marken växlade sedan ägare mellan svenska och danska kungsgårdar under 1600- och 1700-talet.
När området blev nationalpark år 1918 upphörde både bete och avverkning och skogen lämnades för fri utveckling.
Därefter har skogen långsamt förändrats mot ett mer naturligt tillstånd och kan så småningom ge oss en bild av hur det omgivande skånska landskapet skulle ha sett ut om det fått utvecklas fritt utan mänsklig påverkan.
