Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Fågelforsdammen.
Förändringens tid vid Fågelforsdammen, del 3
Förändringens tid vid Fågelforsdammen, del 3, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder från ett monument i Skillingaryd skapat i elektricitetens ungdom år 1911, för mer än 104 år sedan.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av december anno 2015.
Välkomna till elektricitetsfabriken vid Fågelforsdammen, ordet elektricitet kommer från franskans ”électricité”, via nylatinets ”eléctricus”, och latinets ”eléctrum”, och ursprungligen från grekiskans ”ēʹlektron” för ”bärnsten”.
Med andra ord ett fenomen som sammanhänger med anhopning och förflyttning av elektroner.
Ursprungligen var dock elektricitet benämningen på den egenskap hos materien som ger vissa ämnen, till exempel bärnsten, förmåga att efter gnidning attrahera lätta föremål då olika laddningar uppstår.
Teorin för elektricitet och magnetism hör till de stora upptäckterna under 1800-talet, men en del fenomen har varit kända mycket länge.
Omkring 600 före Kristus kände till exempel Thales från Miletos till bärnstenens egenskaper men sådan friktionselektricitet har sannolikt varit känd ännu tidigare.
Märkligare är fynden av lerkärl med ”metallelektroder” som gjorts i dagens Irak och den rimligaste tolkningen av fynden är att de är ett slags galvaniska element eller batterier som konstruerats cirka 2 000 år före Luigi Galvanis och Alessandro Voltas upptäckter omkring år 1800.
Den första moderna boken om elektricitet och magnetism, ”De Magnete”, publicerades år 1600 av Elisabet I:s livläkare William Gilbert och av bokens mer än hundra kapitel handlar endast ett om elektricitet, vilket återspeglar den relativa betydelsen av elektricitet och magnetism vid denna tid.
Under de följande 200 åren studerade man friktionselektriciteten och apparaturen förbättrades, exempelvis använde man en enkel kondensator, en leidenflaska, för att lagra elektricitet.
En sammanfattning av kunskaperna om elektriciteten får man vid 1700-talets slut i ”Möjeligheten at förekomma åskans skadeliga verkningar”, vilket var Torbern Bergmans inträdestal i Vetenskapsakademien år 1764.
Han beskriver de iakttagelser som visat att blixten är en elektrisk urladdning och nämner att man i några fall observerat att järnföremål magnetiserats av sådana urladdningar. Torbern Bergman redogör också för teorierna om elektricitetens natur.
Enligt fransmannen C.F. Du Fay består elektriciteten av ett ”fint högst verksamt och flytande väsende”. Han konstaterade att det finns två olika slag, nämligen glaslik och hartslik elektricitet.
Vad som skiljer de två slagen är okänt men enligt Benjamin Franklin räcker det dock att anta att det finns ett enda ämne. I naturligt eller oladdat tillstånd finns en viss mängd av ämnet i en kropp.
Ökas mängden uppstår ett överskott som kroppen försöker avge, och tillståndet kallas då ”jakat” men rubbas det naturliga tillståndet genom ett underskott kallas detta tillstånd ”nekat”.
Torbern Bergman avslutar med att nämna upptäckten av vissa fiskar, darrålar och darrockor, som kan åstadkomma chocker av liknande slag som elektriska urladdningar orsakar.
”Detta förer utan tvivel på nya ohörda sanningar”, säger Bergman, och hans spådom slår in några decennier senare genom Luigi Galvanis och Alessandro Voltas upptäckter.
Luigi Galvani sysslade med fysiologiska studier när han upptäckte ett samband mellan fysiologiska och elektriska fenomen, en grodmuskel som berörs med en skalpell kontraheras, drar ihop sig, om det samtidigt inträffar en elektrisk urladdning i närheten.
Samma reaktion inträffade om mässingskrokar som var fästade i muskeln kom i kontakt med järnföremål.
Tolkningen försvårades dock av att Luigi Galvani råkat upptäcka två fenomen samtidigt och han ville se fenomenen som en effekt av så kallad ”animal elektricitet”. Denna antogs vara upplagrad i muskeln och skulle skilja sig från vanlig elektricitet.
Gnistan eller metallerna aktiverade den ”animala elektriciteten” men Luigi Galvanis hypotes vederlades av Alessandro Volta, men dess associationer till ”livsgnista” och ”livskraft” utövar en så stark fascination att den ännu leder till spekulationer om att smärta och sjukdom kan botas med magnetism eller elektricitetsmaskiner.
Även i science fiction-litteraturen återkommer galvanismen i föreställningar om att liv kan väckas med elektricitet, till exempel historien om Frankensteins monster, Mary Wollstonecraft Shelleys roman från år 1818.
Efter flera års arbete kunde Alessandro Voltas presentera voltastapeln år 1800, det första elektriska batteriet som kunde leverera stora elektricitetsmängder vid måttliga spänningar.
En voltastapel hörde snart till standardutrustningen i ett fysiklaboratorium, och man tog steget från studiet av elektrostatik till studiet av laddningar i rörelse, det vill säga, till elektrodynamik.
Alessandro Voltas upptäckt gav den strömkälla som var en förutsättning för de närmaste decenniernas upptäckter och Georg Simon Ohm gav år 1827 en preciserad terminologi och en empirisk lag för laddningsflödet genom en metalltråd, den så kallade Ohms lag.
Ett samband mellan elektricitet och magnetism upptäcktes år 1820 av dansken H.C. Ørsted då denne konstaterade att en elektrisk ström ger upphov till ett magnetfält, vilket förklarade de magnetiseringseffekter som Torbern Bergman talat om i samband med blixturladdningar.
H.C. Ørsteds upptäckt väckte ett stort intresse, och i Paris upprepades och utvidgades experimenten av André Marie Ampère och bland annat visade denne att två elektriska strömmar kan växelverka via de magnetfält som de genererar, och han gav även ett matematiskt uttryck för denna växelverkan.
André Marie Ampère antog att all magnetism har sitt ursprung i elektriska strömmar och de nya upptäckterna syntes peka mot att elektricitet och magnetism var två sidor av samma fenomen, elektromagnetismen.
Om en elektrisk ström kan ge upphov till magnetism så borde också omvändningen gälla, det vill säga, magnetism borde kunna inducera elektrisk ström. Flera var den så kallade induktionslagen på spåren, men först ett drygt decennium efter H.C. Ørsteds upptäckt kunde induktionslagen formuleras av Michael Faraday.
Michael Faraday, som var en av de mest begåvade experimentatorerna i naturvetenskapens historia, arbetade från år 1821 med omväxlande kemiska och elektromagnetiska experiment.
År 1831 gjorde han försök med två spolar av koppartråd som trätts på en järnring och han upptäckte att när strömmen i den ena spolen bryts eller etableras uppstår strömstötar i den andra spolen.
Strömstötarna genereras av ett varierande magnetfält från den första spolen, som alltså kan ersättas av en rörlig magnet.
Anordningen kan utföras i större skala och drivas till exempel av en ångmaskin eller vattenturbin precis som här vid Fågelforsdammen i Skillingaryd.
Trettio år efter Alessandro Volta hade man följaktligen upptäckt en ny strömkälla där mekanisk energi omvandlas till elektrisk energi.
Än mer betydelsefullt var det dock att alla grundläggande lagar för elektromagnetism och en mängd fakta om elektrokemi nu var kända, därmed fanns grunden för den elektrotekniska industrins utveckling fram till mitten av 1900-talet.
Nu är det dags att gå in i tubinhuset vid Fågelfors kraftstation och fortsätta att berätta historien om elektriciteten.
Isac Newtons gravitationslag, det vill säga gravitationen, och Charles de Coulombs lag, det vill säga, växelverkan mellan två elektriska laddningar i vila, illustrerar styrkan i en abstrakt matematisk framställning men när materiens atomistiska struktur klarlades under 1900-talet fann man att de fysiska och kemiska egenskaperna hos materien, från atomer och molekyler till levande celler, bestäms av de elektriska krafterna.
Undantag är den starka och den svaga växelverkan i atomkärnans inre och gravitationen som dominerar processer alltifrån tyngdkraftens verkan på jorden till kosmologin.
Två klasser av laddade partiklar bygger upp materien och alla inom den ena klassen repellerar varandra men attraherar partiklar ur den andra klassen.
Efter Benjamin Franklin sägs den ena klassen vara elektriskt positivt laddad och den andra negativt laddad. Lagen för växelverkan mellan dessa elektriska laddningar i vila kallas Coulombs lag och växelverkan förmedlas av det elektriska fältet, som enligt kvantteorin också kan beskrivas med hjälp av utbytespartiklar, så kallade fotoner.
En tredje klass av partiklar uppvisar ingen coulombväxelverkan och sägs vara elektriskt neutrala eller oladdade, så kallade neutroner.
För elektriska laddningar i rörelse, elektrodynamik, blir lagen för växelverkan mer komplicerad, och en del av växelverkan ger sig tillkänna i magnetism.
Magnetism och elektricitet förenas i teorin för elektromagnetism, och i James Clerk Maxwells teori förenas elektricitet, magnetism och teorin för ljus i en enda teori.
Under 1970-talet och 1980-talet visade man också att den så kallade svaga växelverkan, som endast verkar på atomkärnans nivå, och den elektromagnetiska växelverkan är yttringar av samma kraft, elektrosvag växelverkan.
Elektrisk laddning är kvantiserad, det vill säga, alla laddningar är vanligen heltalsmultipler av den så kallade elementarladdningen ”e”.
Elektronen, ”e”, har laddningen ”– e” och protonen har laddningen ”+e” och sedan1970-talet är det väl belagt att protonen och neutronen innehåller mindre delar, så kallade kvarkar, med laddningar som är ”± 1/3” eller ”± 2/3” av elementarladdningen ”e”, men fria kvarkar förekommer dock inte i naturen.
För ett system som är isolerat så att materia inte kan tillföras eller bortföras, är den elektriska laddningen alltid bevarad.
Fysikens storheter sammansätts av ett fåtal grundstorheter vilka kan väljas på olika sätt, och i den först utvecklade delen av modern fysik, den klassiska mekaniken, väljer man grundstorheterna längd, tid och massa.
I elektricitetsläran krävs dock ytterligare en storhet. Coulombs lag ger ett samband mellan mekanikens grundstorheter och elektrisk laddning, där den elektriska laddningen väljs som grundstorhet för det så kallade elektrostatiska enhetssystemet.
Ett annat sätt att knyta samman mekanikens och elektricitetslärans storheter är att använda André Marie Ampères upptäckt inom elektromagnetismen där två parallella långa elektriska ledningstrådar påverkar varandra med en kraft per längdenhet av ledningstråden.
Elektrisk laddning definieras nu utgående från strömstyrka där laddningen en coulomb eller en amperesekund är den laddning som per sekund passerar ett bestämt tvärsnitt av en ledare med strömstyrkan en ampere.
Elektrisk ström består av laddningar i rörelse, till exempel elektroner i en metall eller joner i en kemisk lösning, i nervceller eller i de övre atmosfärskikten.
Laddningarna flyttar sig så att deras elektrostatiska potential minskar och skillnaden i potential mellan två punkter kallas för spänning.
Laddningarnas potentiella energi minskar och övergår i andra energiformer och överförd energi per tidsenhet kallas effekt.
Spänningen en volt definieras som den spänning som vid strömstyrkan en ampere ger effekten en watt, det vill säga, en joule per sekund och den gängse benämningen på elektrisk ström där laddningarnas rörelseriktning hela tiden ändras periodiskt kallas växelström.
Ledningselektronerna i en metall rör sig därför endast med några millimeter per sekund och sådana ”friktionsförluster” är ursprunget till det elektriska motståndet eller resistansen.
Enligt Ohms lag är strömstyrkan genom en ledare proportionell mot spänningen mellan ledarens ändpunkter.
Resistansens storlek anges med SI-enheten ohm med beteckningen Ω och en ohm definieras som den resistans över vilken strömmen en ampere åstadkommer spänningen en volt. Märk också att resistansen inte är konstant för alla material utan kan vara ström- och temperaturberoende.
Även nya sätt att alstra ström har upptäckts, till exempel baserade på fotoelektricitet eller piezoelektrisk och termoelektrisk effekt. Möjligheten att utnyttja egenskaper hos enskilda fotoner för att bygga en kvantdator verkar också rimlig.
Piezoelektricitet är elektrisk spänning över vissa kristaller utan symmetricentrum, orsakad av en mekanisk deformation.
Omvänt ger en elektrisk spänning över kristallen upphov till mekanisk deformation och en växelspänning ger mekaniska vibrationer.
Resonanssvängning i lämpligt slipade kristaller av till exempel kvarts utnyttjas för att erhålla exakt frekvens i till exempel klockor.
Piezoelektriska kristaller används också för att alstra ultraljudvågor och dessa kristaller är förutom kvarts bland annat bariumtitanat, turmalin och seignettesalt.
Andra material är vissa keramer av till exempel blyzirkonat, som polariserats i starka elektriska fält vid hög temperatur, effekten upptäcktes redan år 1880 av bröderna Pierre och Jacques Curie.
Termoelektricitet är en reversibel övergång mellan värmeenergi och elektrisk energi och i en elektrisk krets bestående av två olika metaller uppstår en elektrisk spänning om kontaktställena där metallerna möts har olika temperatur.
Värmeutjämningen omvandlas till elektrisk energi och det omvända sker om en elektrisk ström skickas genom kretsen, det ena kontaktstället kyls medan det andra värms.
Längs metallerna uppstår samtidigt en temperaturgradient som tillsammans med den elektriska strömmen medför att värme utvecklas respektive absorberas längs metallerna, en reversibel process, som sker vid sidan av normal irreversibel värmeutveckling enligt Joules lag.
Under inverkan av ett magnetfält uppstår dessutom andra termoelektriska effekter såsom Ettingshausen-effekten och Righi–Leduc-effekten.
Ettingshausen-effekten är en termomagnetisk effekt först beskriven av den tyske matematikern och fysikern Albert von Ettingshausen. En elektrisk ström skickas genom en ledare samtidigt som ett magnetfält är pålagt vinkelrätt mot strömmen.
Vinkelrätt mot både ström och magnetfält uppstår då dels en elektromotorisk kraft, Halleffekten och dels en temperaturgradient, Ettingshauseneffekten. Temperaturgradientens storlek är direkt proportionell mot både ström och magnetfält.
Halleffekten är en elektrisk spänning som uppstår tvärs över en tunn platta, då man skickar en ström längs plattan och samtidigt lägger ett magnetfält vinkelrätt mot den. Den upptäcktes av Edwin Hall år 1879 och är av stor betydelse inom fasta tillståndets fysik.
Righi–Leduc-effekten är en termomagnetisk effekt, uppkallad efter italienaren Augusto Righi och fransmannen S.A. Leduc. Den innebär att ett magnetfält vinkelrätt mot en värmeström i en elektrisk ledare ger en temperaturskillnad över materialet i en riktning som är vinkelrätt mot både magnetfält och värmeström.
Avslutningsvis, nya material med unika elektriska och magnetiska egenskaper upptäcks fortlöpande och inte minst ökade möjligheter att ”skräddarsy” material mer eller mindre atom för atom tyder på att materialvetenskapen endast står i början av en utveckling med omfattande konsekvenser för teknologin.
Skinnsvampar, är ett samlingsnamn på talrika huvudsakligen vednedbrytande basidiesvampar.
Skinnsvamparna utgör ingen enhetlig grupp släktskapsmässigt, utan förekommer i ett antal basidiesvampsgrupper.
Deras fruktkroppar är florstunna till skinnlika, med ett slätt till ojämnt hymenium och de växer mer eller mindre tryckta till underlaget på grenar, stammar och stubbar, ibland som skadegörare på virke.
Flera sällsynta arter är typiska för gammal skog och hotade i dagens skogsbruk.
Nordens skinnsvampsflora är mycket väl undersökt men bildens art ber jag dock att få lämna.
Ser ni förresten ansiktet i skinnsvampen, som jag tidigare sagt har vår hjärna en fantastisk förmåga att se mönster och figurer, till exempel ansikten. Låt mig få ge er en förklaring.
Det är inte bara människan som kan fantisera, drömma och skapa bilder, alla däggdjur kan göra det och till och med fåglar drömmer medan övriga ryggradsdjur inte verkar ha den förmågan.
Hjärnaktiviteten hos en krokodil som ligger och vilar i en buske är dock i princip lika med noll och påminner mest om en medvetslös människa.
Att hjärnan är aktiv i sitt bildskapande har man länge vetat men vi behöver inte texter eller synintryck, det räcker med kemi för att hjärnan ska börja producera bilder.
Det mystiska är snarare att hjärnan skapar ”rätt” bilder men det beror på att evolutionen gynnat de faktorer som ger oss de mest korrekta bilderna av verkligheten.
För den som ser ett lejon där det faktiskt står ett lejon och inte ett lamm har större chanser att överleva än den som ser ett lamm.
Det finns också många saker som vi tror finns i verkligheten men som egentligen är våra hjärnors egna påhitt, till exempel ansiktet i skinnsvampen på bilden.
Konturer på föremål är ett exempel, de lägger vi själva till och färger existerar inte heller. Dessa är bara sinnesförnimmelse som uppstår i hjärnan efter det att ögat träffats av ljus, det vill säga, elektromagnetisk strålning.
En neuropsykolog hävdar att 90 procent av alla tolkningar vi gör av intryck utifrån bygger på vårt minne och bara tio procent på den lilla information vi faktiskt får utifrån genom våra sinnen.
Det innebär att det vi ser omkring oss nu och uppfattar när vi läser, framför allt beror på vad vi minns.
Det sitter ingen liten gubbe med projektor inuti hjärnan och spelar upp nya synintryck för oss, vi är varken åskådare till världen eller litteraturen utan snarare är vi själva regissörer och det vi kallar bild är en metafor för alla de erfarenheter och stämningar som själva läsningen eller synintrycket försätter oss i.
Besvikelsen vi kan känna när vi ser en filmatisering av en bok vi läst säger något om vår egen rika föreställningsförmåga.
Jag minns hur snopen jag kände mig efter att ha sett den tecknade filmvarianten av ”Sagan om Ringen” som kom år 1978.
Dessa bilder stod sig slätt mot mina egna inre skapelser av denna fantasiväld, men om vi först ser filmen och sedan läser boken som filmen bygger på blir vi oförmögna att göra egna bilder, filmens bilder lägger sig nämligen i vägen.
På frågan varför våra hjärnor är förprogrammerade att vilja ta emot, lyssna på och uppskatta berättelser är kanske svaret att människan är ett meningsskapande djur och att vi föds in i oerhört komplexa sociala system.
Forskarna tror att ett sätt att lära oss dessa system och koder är att lyssna till eller läsa berättelser och det understryker vikten av att läsa och lyssna.
Forskaren och författaren Maryanne Wolf beskriver hur ett litet barn som lär sig läsa använder en stor del av sin hjärna för att kunna uppfatta och tolka texten.
Men ju bättre barnet blir på att koda texten desto mindre del av hjärnan behöver användas och det betyder att en människa som läser flytande kan använda mer av sina egna tankar och känslor i själva läsakten. Själva hemligheten med läsandet är alltså att våra hjärnor lämnas i fred att pyssla med sitt, och så blir vi också klokare, enligt henne.
Genom att leva oss in i andra tränar vi vår empatiska förmåga och detta börjar redan i 4-årsåldern och att läsa och skriva har människan sysslat med i ett par tusen år, vilket är en kort period i mänsklighetens historia.
Men behovet att berätta en historia och förmågan att leva sig in i den har troligen funnits så länge vi kunnat kommunicera med varandra.
I Lasse Bergs fantastiska bok ”Gryning i Kalahari” berättar han om ett bushfolk i Afrika som på kvällarna sitter de vid eldarna och berättar högt för varandra.
Alla dessa berättelser kommenteras och kritiseras och man skrattar uppskattande åt fiffiga metaforer och lyckade skämt.
Någon är speciellt bra på dialoger, en annan på att memorera långa kedjor av personer och händelser, andra kan imponera genom att härma olika ljud bra, ytterligare någon kan dramatisera.
Alla deltar i berättelsen och så skapas ett kollektiv minne.
Marcel Proust skrev en gång att, citat, ”läsning är ett fruktbart mirakel av en kommunikation mitt i ensamhetens hjärta, men berättandet, det verkar vara vi”.
Bilden visar mängder med död klibbalsved där det relativt ovanliga sammetsskinnet, ”Stereum subtomentosum”, trivs och förgyller miljön, allt detta vackra finns utmed den gamla åfåran nedom det öppna vattenfallet vid Fågelforsdammen i Skillingaryd.
Bilden visar den oätliga, giftiga, svamparten tegelröd slöjskivling, ”Hypholoma lateritium”, som kan förekomma i stora mängder på murkna stubbar och stockar i barrskog, ibland även på björk.
Arten växer ofta i klungor, som tuvad, och kan förväxlas med den närstående arten svavelgul slöjskivling, ”Hypholoma fasciculare”, som dock också är giftig.
Med begreppet ”matsvampar” menas ätliga svampar som innehåller olika smakämnen som vanligtvis tilltalar många människor, och som inte innehåller några skadliga ämnen.
Bildens art tegelröd slöjskivling, ”Hypholoma lateritium”, ingår i släktet slöjskivlingar, på latin ”Hypholoma”, i basidiesvampsordningen ”Agaricales”.
Till släktet ”Hypholoma” förs bland annat arterna rökslöjskivling, ”Hypholoma capnoides”, samt svavelgul slöjskivling, ”Hypholoma fasciculare” och bildens art tegelröd slöjskivling, ”Hypholoma lateritium”.
Den förstnämnda är ätlig och god efter avkokning, medan de övriga två är oätliga, giftiga, den svavelgula kan till och med orsaka svåra förgiftningar.
Det är numera en ny och annorlunda vy som möter vandraren som kommer från söder upp mot Fågelforsdammen.
En bit ut den lilla sjön nedom det öppna vattenfallet växer just nu rikligt med kantarellmussling, ”Plicaturopsis crispa”, på kraftigt mossbelupen klibbalsved.
Kantarellmusslingen, ”Plicaturopsis crispa”, är mycket frosthärdig, varför man kan hitta friska fruktkroppar under milda vinterdagar på döda stammar och grenar av lövträd, vanligast på hassel och bok men även som här på klibbal.
Växtplatsen har normalt långvarig kontinuitet som hassel- eller lövträdsbevuxen mark och på växtlokalerna finns vanligen inslag av ovanliga arter vilket stämmer väl här utmed Lagans gamla åfåra vid Fågelforsdammen.
Kantarellmusslingen är dessutom klassad som en signalart.
Signalart, i samband med nyckelbiotopsinventering en typ av indikatorart som Skogsstyrelsen använder för att hitta skogar med höga naturvärden.
Vattnet nedom det öppna vattenfallet är bitvis som en källa med mineralrikt vatten och där våra mest bekanta källor i Sverige är vid Karlstad, Medevi, Porla, Ramlösa, Rindö och Ronneby.
De upplösta mineralämnena, salterna, i våra berömda källor ovan är i mängd i allmänhet ytterst obetydliga, omkring 0,5 gram på 10 000 gram vatten.
Är mängden salter större, vilket även tydligt påverkar smaken, får källan namn av mineralkälla, hälsokälla eller hälsobrunn.
Trattnavling, ”Pseudoclitocybe cyathiformis”, tillhör gruppen navlingar vilka är svamparter inom ett flertal släkten i divisionen basidiesvampar.
Dessa är småväxta, vanligen tunnköttiga, vitsporiga hattsvampar med tydlig ”navel” i hattens mitt och nedlöpande skivor.
De växer på marken eller på murken ved oftast bland mossor men ibland också på kulturpåverkade platser.
Bland arterna kan nämnas myrnavling, rostnavling, svartnavling, torvnavling, vaxnavling, vecknavling och gullnavling samt bildens trattnavling.
Ett nytt och öppet landskap har skapats alldeles öster om det öppna vattenfallet och gränsen mot Skillingaryds skjutfält är tydlig.
Alldeles öster om det öppna vattenfallet finns en betongbunker vars uppgift är att vid behov släppa igenom vatten från Fågelforsdammen, nu syns dock bara betongtaket.
Stenmuren upp till höger på bilden har en vinkel som gör att man kan anta att den hör ihop med betongbunkern och kanske är detta som helhet en rest från det gamla sågverket som fanns inom området, där en man sågade av sig båda sina armar med överlevde trots detta, se min krönika ”Tragedin vid Fågelforsdammen anno 1884”.
Bilden visar förmodligen svamparten slemflamskivling, ”Pholiota lenta”, som är slemmig på hattytan och växer på ved och vedrester, här gömt under mossan.
Vinterskivling eller vinternagelskivling, ”Flammulina velutipes”, har en vackert finluden fot och klibbig honungsgul hatt.
Svampen är en god matsvamp och har odlats i Asien i århundraden samt växer på stammar, stubbar och stockar av lövträd under senhöst och milda vintrar, men endast hattarna används.
Storskarv, ”Phalacrocorax carbo”, vilket betyder, svart, skallig korp. Fågeln är stor, hela 90 centimeter hög, svart, långhalsad sjö- och havsfågel med en gul eller rödaktig fläck vid näbbroten och ses ofta sitta på en sten och torka sina utbredda vingar, eller som här bara sitta på en gren och vila.
Storskarven häckar och uppehåller sig vid såväl kusten som i sjöar oftast på grunt vatten, eller som här som ovanlig gäst vid Fågelforsdammen.
Arten är en generalist och opportunist, det vill säga, den äter de flesta förekommande fiskarter inom ett rimligt storleksintervall.
Vanligaste byten i sjöar är mört, gärs och abborre, alla dessa tre arter finns i Fågelforsdammen, men vid kusten fångar den mest strömming, tånglake, mört och abborre.
Den kontroversiella ålen förekommer dock endast sällsynt i storskarvens födoval.
Storskarven har ett grovt skorrande och kacklande läten och häckar oftast kolonivis på öar och skär samt bygger ett bo av grenar, tång och annat material. Ibland bygger den även sitt rede på marken eller i lågt buskar.
Bilden visar en storskarv, troligtvis av rasen ”sinensis”, det vill säga, en mellanskarv, i vinterdräkt som sitter invid den gamla badplatsen i Fågelforsdammens sydöstra hörn.
I Sverige förkommer två olika ”raser” av storskarv.
Storskarv, ”Phalacrocorax carbo carbo”, som häckar i östra Kanada, på Grönland och i Västeuropa. Övervintrar så långt söderut som till Gulfkusten och nordvästra Afrika.
Mellanskarv, ”Phalacrocorax carbo sinensis”, som häckar från norra Centraleuropa, kring Östersjön och österut till Kina och Indien.
I skrift nämns storskarven sannolikt för första gången av Olaus Magnus under tidigt 1500-tal men benfynd tillhörande ungfåglar är funna i samband med utgrävningar av Birka från 900-talet och visar att skarven antagligen då häckade i området och användes som föda.
Den rasen som häckar i Östersjön kallas också, som sagt, för mellanskarv, andra namn är havstjäder eller ålakråka.
Under 1800-talet häckade storskarven troligen endast i Skåne och Blekinge, där den dock blev så häftigt förföljd att den utrotades i slutet av 1800-talet eller möjligen något senare.
Fyrtio år senare återkom storskarven och en koloni etablerades i södra Kalmarsund och fram till år 1980 häckade skarven fortfarande bara i Kalmarsund men från slutet av 1980-talet och början av 1990-talet sker en snabb ökning och spridning i södra och mellersta Sverige samt utmed delar av norrlandskusten.
Populationen av storskarv i Sverige har ökat från ungefär 340 par år 1975 till omkring 44 000 par år 2006, siffran år 2012 var 40 000 par, det vill säga en minskning med cirka 10 procent.
Minskningen har främst skett i Götaland och Svealand, medan arten fortfarande ökar något längs norrlandskusten.
Den fågel som till allra största delen häckar i Sverige, både utmed kusten och i inlandet, är ”Phalacrocorax carbo sinensis” som ibland kallas för mellanskarv.
Den häckar utmed västkusten, södra Sveriges kust och uppför östkusten och norrlandskusten men den häckar även i inlandet vid sjöar och våtmarker.
En stor del av det svenska häckningsbeståndet av mellanskarv är flyttfåglar och övervintrar längre söderut i Europa till Medelhavet, men ett ökande antal har börjat övervintra i södra Sverige.
Den andra underarten av storskarv som förekommer i Sverige, är nominatformen av storskarv, ”Phalacrocorax carbo carbo”, vilken huvudsakligen är en vintergäst och då förekommer både längs västkusten och i Östersjön.
Den anländer till sina vinterkvarter i Sverige under hösten och stannar till i mars-april, dessa storskarvar har sina häckningsplatser i Norge och nordvästra Ryssland men det är osäkert om de inte också förekommer som sällsynt häckfågel i Bohuslän.
Storskarven är en skicklig dykare och fångar sitt byte vid botten eller i den fria vattenmassan och fiske i grupp är vanligt förekommande.
Eftersom fjäderdräkten inte är lika vattenavvisande som hos andra vattenlevande fåglar, vistas de inte i vattnet mer än nödvändigt.
Storskarvar har i sitt beteende en ovanlig företeelse som kallas ”överslagshandling” och som innebär att man gör en till synes omotiverad handling när den normala handlingen är blockerad.
Exempelvis, när storskarvhannarna hotar varandra under revirstrider men inte vågar angripa, kan de i stället plötsligt börja putsa sig, bygga på boet eller visa sexuella beteenden.
I april-juni läggs 3-5 ägg som ruvas av båda makarna i 29-31 dagar och efter ytterligare 50 dagar kan ungarna flyga, men de stannar ännu ett tag i omgivningarna för att till kvällen återvända till häckningskolonierna för övernattning.
Merparten av den svenska storskarven, det vill säga, mellanskarven, övervintrar i södra Europa.
