Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Labbramsängen.
Labbramsängen, del 2
Labbramsängen, del 2, ett naturreservat sydväst om Rydaholm, en natur- och kulturkrönika i 12 bilder om alsumpskogen, en försvinnande biotop i vår svenska natur.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av augusti anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.
Labbramsängen är ett naturreservat i Värnamo kommun i Jönköpings län och är en av länets största sumpskogar och omfattar drygt 156 hektar samt är skyddat sedan år 2003.
Det är beläget 3 kilometer sydväst om Rydaholm och området består av lövdominerad sumpskog.
Den mineralrika marken genomsilas på flera håll av vatten vilket skapar en artrik flora med många krävande arter av mossor och svampar.
Sumpskogen domineras av klibbal med inslag av gran, tall, björk och ask och genom området rinner flera små bäckar med klart vatten.
Ett ovanligt inslag i sumpskogen är en serie välvda källkupoler, varav den största är över 40 meter i diameter och cirka 3 meter hög, och denna enorma källkupol har jag fortfarande inte hittat.
Källkupolerna är uppbyggda av järnockra och på sidorna finns rännilar med utfällda järnföreningar.
I anslutning till dessa kupoler kan man finna ovanliga arter såsom källpraktmossa, ”Pseudobryum cinclidioides”, ögonpyrola, Moneses uniflora”, mossviol, ”Viola epipsila”, och gullpudra, ”Chrysosplenium alternifolium” och det finns dessutom gott om rödgul trumpetsvamp, ”Craterellus lutescens”.
Rikligt med snäckor har noterats vid källkupolerna av vilka kan nämnas skogsdvärgsnäcka, ”Carychium tridentatum”, och strimgrynsnäcka, ”Vertigo substriata”, som är två lite mer krävande snäckarter som noterats här i naturreservatet Labbramsängen.
Strandklo, ”Lycopus europaeus”, är en flerårig ört som kan bli upp till sju decimeter hög, stjälken är upprätt och har motsatta blad som är lansettlika och mer eller mindre djupt parflikiga med rundade flikar.
Arten blommar från juni till september med små vita blommor som sitter samlade i täta, mångblommiga kransar.
Arten strandklo är vanlig från Skåne till Uppland, men förekommer också mer sparsamt längre norrut och växer på våt mark, vid kärr, diken och stränder.
Strandklo uppges av C. F. Nyman i hans ”Utkast till Svenska växternas naturhistoria” år 1867 att strandklo lämnar en varaktig svart färg på både ylle, linne och silke om man kokar den med järnvitriol.
Arten ingår i familjen ”Lamiaceae”, eller ”Labiatae”, på svenska ”Kransblommiga växter”.
Familjen kallas ibland även för plisterväxter och har över 200 släkten och 5000 arter utbredda över nästan hela jorden, i Sverige finns 24 släkten och hit hör många av våra mest uppskattade örtkryddor.
Bilden visar svamparten citronslemskivling, eller citrongul slemskivling, ”Gomphidius glutinosus”, som är en ätlig svamp som blir upp till 8–9 centimeter hög.
Hatten är ganska köttig och tydligt slemmig på ovansidan men slemmet, som lossnar ganska lätt, dras före tillagning av från hattkanten och in mot centrum.
Hattens färg går i blågrått och dess kant är, åtminstone på unga exemplar, inåtböjd, ungefär som hos unga riskor.
Smaken är syrlig, påminnande om citron, och svampen är en utmärkt blandsvamp och kan med fördel användas som ingrediens när man använder svamp i olika former till fiskrätter, vilket i så fall ersätter citronen.
Svampen innehåller rikligt med oxalsyra och bör kanske därför inte konsumeras i alltför stora mängder vid ett och samma tillfälle av den som har känslig mage.
Vid blandning med andra svampar orsakar den svarta missfärgningar hos dessa, varför den bör hållas åtskild från övrig svamp.
Arten är oftast helt fri från angrepp och den hittas ofta i ängsmark och skogsmark av ängskaraktär och då i regel som enstaka svampar.
Bildens art citrongul slemskivling, ”Gomphidius glutinosus”, är här angripen av en snyltsvamp som är en vanlig parasitsvamp med artnamnet gul svampsnylting, ”Hypomyces chrysospermus”, denna citrongula slemskivling går följaktligen ej längre att äta.
Bildens art mörk kockosriska, ”Lactarius mammosus”, är den enda riska som fördrar lika torra lokaler i tallskog som den ovanliga och rödlistade tallriskan, ”Lactarius musteus”, artlistestatus är för tallriskan, NT.
Mörk kokosriska har dock betydligt mörkare hatt och en kraftig doft av kokos, därav dess namn.
Brun flugsvamp, ”Amanita regalis”, är en art i familjen ”Amanitaceae” och släktet flugsvampar och växer på marken i sur jord i granskog i östra och norra Europa samt Alaska.
I Sverige är den vanlig i större delen av landet, utom i Norrbottens län, Skåne, Blekinge och Smålandskusten samt på Öland och Gotland, där den är sällsynt.
Arten kan förväxlas med röd flugsvamp, ”Amanita muscaria”, gråfotad flugsvamp, ”Amanita spissa”, rodnande flugsvamp, ”Amanita rubescens” och ibland med panterflugsvamp, ”Amanita pantherina” samt för ovana eller slarviga plockare med stolt fjällskivling, ”Macrolepiota procera”.
Fjällskivlingen har dock en hatt med mörka fjäll mot ljus botten att jämföra med flugsvampars ljusa fjäll mot mörk botten, unga exemplar av brun flugsvamp kan till och med likna röksvampar.
Brun flugsvamp producerar ibotensyra, C5H6O4H2O, som är ett cellskadande nervgift som förekommer i vissa arter av flugsvamp och muscimol som också är ett nervsystemskadande gift.
Ljus kokosriska eller bara kokosriska, fordom doftriska, ”Lactarius glyciosmus”, har en lukt som påminner om kokos eller tvål och smaken är till en början mild, men blir snart skarp.
Svampen kan uppenbarligen användas men endast till nedsaltning och arten, som växer i blandskog och är bunden till björk, påträffas allmänt från juli till oktober i hela Sverige.
Narrkantarell eller falsk kantarell, ”Hygrophoropsis aurantiaca”, är en art i basidiesvampordningen ”Boletales”.
Hatten är mellan 2–10 centimeter vid, gulaktig till orange och torr samt är till formen plan eller ofta något trattlik.
Skivorna på hattens undersida är kraftigare färgade i orange och den 2–5 centimeter höga foten har samma färg som hatten.
Svampens kött är löst till konsistensen, smaken och lukten är obetydliga men arten har ansetts ätlig, men då den är smaklös och tämligen nära släkt med de farliga svamparna pluggskivlingar vill man numera avråda människor från att äta den.
Arten förekommer i barrskog hela hösten och är allmän i större delen av Sverige.
Barrbroskskivling, ”Marasmiellus perforans”, är en art i ordningen ”Agaricales” bland basidiesvamparna.
Det är en 2–4 centimeter hög hattsvamp med mycket tunn, sammetsluden, kastanjebrun fot och 0,5–1,5 centimeter vid hatt med smutsvit, rynkad yta.
Hattundersidans skivor är täta och ljusbruna och svampen luktar illa, ungefär som rutten kål, och är oätlig.
Den växer i granskog på multnande granbarr, oftast i stora mängder, och kan påträffas hela sommaren och långt in på hösten samt har en vidsträckt utbredning och är allmän i hela Sverige.
Mössmurkling, ”Cudonia circinans”, trivs i mossiga naturskogsmiljöer och klassas enligt svampbibeln, ”Svampar” av Svengunnar Ryman och Ingemar Holmåsen, som mindre allmän.
Det är alltid lika roligt att hitta den även om arten inte är någon matsvamp.
Gul kantarell, ”Cantharellus cibarius”, är en av våra mest älskade matsvampar och en svamp som man kan hitta lite var som helst, till exempel i granskog, bokskog och i gräs under ekar.
Det är en gul svamp som på undersidan av hatten har åsar och inte skivor.
Arten finns i nästan hela landet, den är dock ovanligare i de västra delarna av Norrlands inland, för att sedan återkomma i fjällen.
Troligtvis finns det flera former av gul kantarell, bland annat en varietet som heter ametistkantarell, ”Cantharellus cibarius” och varieteten ”amethysteus”. Denna varietet har en småfjällig hatt samt en violett färgton och den har hittats på flera platser i Sverige under de senaste åren, så ut och leta när det är kantarellsäsong.
