Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Fågelforsdammen.
Fågelforsdammen i Skillingaryd, en nyckelbiotop utmed den gamla åfåran, del 2
Fågelforsdammen i Skillingaryd, en nyckelbiotop utmed den gamla åfåran, del 2, en natur- och kulturkrönika i 24 bilder om en viktig del av den blivande Natur- och kulturled Skillingaryd.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av juni anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.
Det är en ovanlig, märklig och vacker miljö, som dessutom är mycket rik på biologisk mångfald, som möter besökaren nedom det gamla öppna vattenfallet vid Fågelforsdammen i Skillingaryd.
Här har tiden stått stilla sedan lång tid tillbaka, långt före byggnationen av Fågelforsdammen, som stod klar år 1911.
Här har naturen fått vara ifred under en lång tid och tillsammans med den höga luftfuktigheten, det rinnande vattnet och den höga boniteten har här utvecklats en rik flora och fauna.
Bonitet är ett skogligt uttryck för ståndortens, det vill säga, växtplatsens, bördighet eller naturgivna förmåga att producera virke.
Boniteten påverkas i första hand av geografiskt läge, klimat, geologi, jordmån, fuktighetsförhållanden, exposition och trädart.
Området domineras av klibbal och andra lövträd men en och annan gran finns också vilket leder till ett rikt och varierat fågelliv.
Tillgången på död ved är hög och till detta hör en rik flora av vedlevande svampar som exempelvis alticka, ”Inonotus radiatus”, trådticka, ”Climacocystis borealis”, och långhorn, ”Xylaria longipes”.
På flera ställen söder om dammvallen kan man se spår av de olika vattenvägar som Lagan tagit under årens lopp, med andra ord, innan Fågelforsdammen byggdes i början av 1900-talet.
I dessa alternativa vattenvägar som Lagan tagit under årens lopp är marken bördigare och sålunda är floran rikare.
På flertalet platser utmed den gamla åfåran är ån mycket grundare, om detta beror på en naturlig sedimentation eller på mänsklig inverkan eller påverkan, för att utnyttja kraften i vattnet, vet jag tyvärr inte men jag vet att det funnits både en såg och en kvarn utmed Lagan och dess gamla åfåra, se några av mina tidigare krönikor från området.
Här är det numera naturen som styr och låt den få göra det även i fortsättningen, det är en stilla önskan från mig och många med mig.
Här är det naturen som är skogsarbetare, det vill säga, stormar och vedlivande insekter och svampar som bestämmer när en kraftfull klibbal ska falla till marken och bli till nytta för andra gången, första gången som levande och andra gången som död.
Här kan mycket väl ha funnits en kvarn, en såg eller något annat som har nyttjat vattnets kraft till människans tjänst, men det kan också vara en naturlig sedimentation av material som forslats med strömmen och avsatts här till följd av en minskad vattenhastighet.
Här brukar alltid strömstaren sitta under vinterhalvåret och vid något tillfälle under årens lopp har jag sett inte mindre än tre strömstarar på samma gång på den lilla ön.
Jag tycker inte att tanken är långsökt då jag säger att den lilla ön är gjord av människor för att styra vattnet till två vattenhjul, ett på var sida om ön, allt för att tillvarata rörelseenergin i Lagans vatten.
Några hundratalet meter innan Abbottens bro flyter den gamla åfåran lugnt och stilla för att ytterligare minst en gång tillåta sig styras till nya vattenhjul, denna gång till Bohulte kvarnfors, känd sedan mitten av 1700-talet.
Det finns en rik biologisk mångfald även under vattenytan vilket leder till att strömstaren och kungsfiskaren trivs.
Ryssjenattsländor, familjen ”Hydropsychidae”, är det vetenskapliga namnet på en familj i insektsordningen nattsländor.
Denna har världsvid utbredning och omfattar minst 900 arter, varav åtta arter finns i Sverige, och dessa är mellan 6–11 millimeter långa.
De fullbildade sländorna flyger om dagen i fullt solsken och larverna spinner tubformiga fångstnät mellan stenar i rinnande vatten, precis som min bild visar.
Bildens ryssjenattsländor är en familj av nattsländor och enligt Catalogue of Life ingår ryssjenattsländor i överfamiljen ”Hydropsychoidea”, ordningen nattsländor, klassen egentliga insekter, fylumet leddjur och riket djur och omfattar, inom familjen ”Hydropsychidae”, 1399 arter.
Men enligt Dyntaxa är tillhörigheten istället ordningen nattsländor, klassen egentliga insekter, fylumet leddjur och riket djur, sista ordet är sålunda inte sagt här heller.
I denna ryssja skulle arten ”Neureclipsis bimaculata” kunna sitta och vänta på byte ety denna art är vanlig i dessa vatten.
Arten är i så fall en nattsländeart som först beskrevs av Carl von Linné år 1758 och ingår i släktet ”Neureclipsis” och i familjen fångstnätnattsländor.
På den gamla åängen står fortfarande den gamla sälgen kvar även om dess levnadsbana börjar närma sig sitt slut.
Inte långt härifrån låg det gamla torpet Öveken eller Ödeveken och kanske var denna åäng viktig för att bidra till försörjningen för änkan Annika Andersdotter och hennes fyra barn som fanns vid Ödeveken dit de kom från Boglösa soldattorp några kilometer åt nordost.
Maken, soldaten Olof Strömqvist, som föddes år 1724, dog i augusti år 1758, då han dränkte sig, och änkan Annika med de fyra barnen står omnämnd som ”äro på Ödeveken”.
Annika Andersdotter föddes år 1726 och blev änka vid endast 32 års ålder efter makens, soldaten Olofs, död år 1758.
De fyra barnen var Jonas eller Jon som föddes den 30 mars år 1748, Anders som föddes den 3 oktober år 1750, Petter som föddes år 1753 samt Sven som föddes år 1756.
Sonen Jonas eller Jon var 10 år gammal vid sin far bortgång medan Anders var 8 år, Petter var 5 år och minstingen Sven var bara var 2 år gammal.
Vid endast 32 års ålder ställdes sålunda Annika ensam med de fyra barnen vilket verkligen inte var lätt, en tragedi utspelade sig med andra ord vid Öveken.
Sälg, ”Salix caprea”, är en lövfällande busk- eller trädformad art som kan bli upp till tio meter hög med en gråaktig stam och med en skrovlig bark.
Sälgen blommar i april-maj, före eller under lövsprickningen och två underarter av sälg förekommer i Sverige, huvudunderarten vanlig sälg, ”Salix caprea caprea”, blommar före lövsprickningen och har blad med nästan kal ovansida, samt kala vinterknoppar.
Underarten gråsälg, ”Salix caprea sphacelata”, blommar under lövsprickningen och har gråludna bladöversidor och håriga vinterknoppar.
Sälgen är oerhört viktig för den biologiska mångfalden bland insekterna, den är nämligen ensam i skogen om att erbjuda nektar och pollen när de första fjärilarna, humlorna, vildbina och flugorna vaknar eller kläcks ur sina puppor.
Flera av bina är helt anpassade till denna växt och dör om de inte hittar en blommande sälg, ett sådant vildbi är arten vårsandbi, ”Andrena praecox”.
Nyligen har också upptäckts att många småfåglar besöker blommorna av sälg och vide för att dricka nektar, detta gäller särskilt sångare som just har återkommit från övervintringsområdena och är i dålig kondition efter en ansträngande flygning i flera hundra mil upp till oss i Sverige.
Jag kan inte helt lämna den gamla sälgen, som nu är till höger på denna bild och uppmanar samtidigt er kära läsare att läsa den underbara och lärorika boken ”Sälg: livets viktigaste frukost” av Bengt Ehnström som kom år 2011.
Sälgen är snabbväxande men veden hos grövre exemplar är oftast angripen av insekter och svampröta. C. F. Nyman uppger år 1868 att fröhåren från sälgen användes som stoppningsmaterial.
”Sälgen sväller mycket tidigt, på de årsgamla grenarna, sina blomknoppar, väl täckta med ett enda stort, nästan toppmösslikt, brunt och liksom fernissadt fjäll, som utmärkt tätt sluter kring knoppen och skyddar den under vintern. Men knappt är denna årstid slut, förr än nämnda mössa lossnar och affaller och man på somliga Sälgträds- eller -buskars silkesludna hängen ser utträda talrika ståndare, hvilka tillväxa och utbildas mycket hastigt, helst vid solsken.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.
Mitt i allt det gröna och frodiga står den gamla, och sedan många år tillbaka, döda tallen på vilken den större hackspetten brukar trumma i den tidiga våren.
Området hyser understundom även mindre hackspett, ”Dendrocopos minor”, gröngöling, ”Picus viridis”, spillkråka, ”Dryocopus martius”, och göktyta, ”Jynx torquilla”, några kilometer härifrån, norr om ljungheden, vid Bohult och Boglös fanns eller finns även den rara tretåiga hackspetten, ”Picoides tridactylus”.
Allt detta tack vare den rikliga mängden av död eller döende ved, som stående eller liggande lågor, inom området.
Här ser man ytterligare en skapad eller naturlig rest av en fördämning, kanske är detta platsen för Bohulte kvarnfors, känd sedan mitten av 1700-talet, även kallad ”Järva kvarn”.
Det är en ren fröjd att få vandra på de vackra och fina stigarna från Östra lägret till Fågelforsdammen vilket antalet människor jag möter här är ett bevis på.
I fjärran ligger Abbottens bro för i dessa trakter och på dessa stigar vandrade även cisterciensermunkarna på sin väg till klostret i Byarum under medeltiden, vi rör oss nämligen på Munkaleden.
Nydala kloster, på latin Nova vallis, var ett manligt cistercienskloster i Nydala socken, grundat förmodligen år 1143 och indraget av Gustav Vasa år 1529.
Byarums kloster var ett svenskt kloster för kvinnor ur cisterciensorden, verksamt till år 1236 och grundades vid en okänd tidpunkt under andra hälften av 1100-talet, troligen omkring år 1170.
Byarums kloster bekräftas för första gången i källorna när kung Erik Knutsson lät stadfästa gränserna för dess egendom.
Det rörde sig om betydande marker och fiskerättigheter men datum för detta brev är okänt, men Erik Knutsson regerade mellan åren 1208-1216.
År 1222 utfärdade konung Erik Eriksson ett skyddsbrev för nunnorna i Byarum och biskop Bengt av Linköping bekräftade vid samma tid dess fiskerättigheter, men i övrigt finns det knapphändig information om dess verksamhet.
Klostrets kyrka utgör den nuvarande Byarums kyrka, som före dess ombyggnad år 1758 bestod av ett litet långhus i sten utan torn.
Av okänd anledning flyttades Byarums kloster till Uppland på 1230-talet, enligt uppgift år 1236, och dess medlemmar grundade då Sko kloster.
