Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Ettö, naturreservatet vid Isaberg.
Ettö i brytningstid mellan vår och sommar
Ettö i brytningstid mellan vår och sommar, om naturreservatet vid Isaberg, norr om Gislaved, en naturkrönika i 20 bilder om vacker natur och spännande biologisk mångfald vid det höga bergets fot invid Nissans stränder.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i maj månads sista dagar anno 2015. Bilderna är som vanligt klickbara.
Ettö naturreservat ingår i länsstyrelsens program för bevarande av natur- och kulturmiljövärden i odlingslandskapet och i nationell bevarandeplan för odlingslandskapet.
Det är verkligen vackra miljöer som bjuds vid Ettö naturreservat och bakgrunden med Isaberg i fjärran förstärker verkligen upplevelsen.
Vid Isabergs fot och omgiven av Algustorpasjön ligger ett av Nissadalens skönaste naturreservat och alldeles i närheten ligger Isabergs och Värö naturreservat. I väster passerar Nissastigen, numera Riksväg 26, och i närheten ligger också samhällena Hestra, Nissafors bruk och Nissafors samt Gislaved.
Halvön Ettö är uppbyggd av sand som både Nissan och forna tiders isälvar spolat ut i Algustorpasjön. Naturreservatet Ettö bildades år 1970 och de tidigare slåtterängarna betas numera. Den norra delen utgörs av strandängar samt en björkhage med många enbuskar.
Ettödeltat är dessutom klassat som ett Natura 2000-område.
I den välbetade grässvålen trivs många växter och på torrare mark växer klockpyrola, kattfot, slåttergubbe och backtimjan medan det i fuktigare partier finns klockgentiana och gräset stagg.
En annan raritet inom Ettö naturreservat är arten guldsandbi, ”Andrena marginata”, som i rödlistan klassas som Sårbar, VU.
I Sverige är arten vitt utbredd i Götaland och Svealand inkl. Öland och Gotland, men förekommer mycket lokalt. De nordligaste aktuella utpostlokalerna ligger i Värmland, Dalarna och Norduppland. På flera av lokalerna i södra Sverige med äldre fynduppgifter tycks arten vara försvunnen eller ha gått tillbaka starkt.
Här i Ettö naturreservat förekommer även den mindre hackspetten som idag också är rödlistad som Nära hotad, NT.
Kattfot, ”Antennaria dioica”, är en lågväxt, ullhårig ört som kan bli upp till två decimeter hög och från bladrosetterna kommer korta utlöpare vilket gör att den kan bilda täta mattor.
Kattfotens hanplantor har kortare och bredare korgar medan honkorgarna är längre och smalare. Bilden visar hanblommor.
Kattfot är ganska vanlig i hela landet, men minskar på många håll på grund av igenväxning av tidigare öppna marker.
Den växer på torr, öppen och kvävefattig mark, som gräsbackar, naturbetesmarker och skogsbryn.
Bilden visar honblommor.
Slåtterfibbla, ”Hypochaeris maculata”, är en flerårig, gulblommig ört med de stora, hela, oftast håriga och fläckiga bladen samlade i en basal rosett.
Rosettbladen, på bilden, ligger hårt tryckta till marken och är lätta att känna igen på sin storlek, den vanligen röda mittnerven och de mörka fläckarna.
”Fibler. i ängs backar. a. blommar efter solståndet och bådar då slottertiden: örtbladen br. i Småland til grönkål: färsk ätes örten af hästar häldre än torr.”
Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom” av C. F. Hoffberg år 1792.
Svinrot eller kornfibbla, ”Scorzonera humilis”, är en beståndsbildande, flerårig ört med grov jordstam.
Svenska namnet svinrot omtalades redan av Carl von Linné och syftar på att rötterna var begärliga för grisarna, svinen.
”SCORZONERA wäxte mycket i ängarne, men jag såg aldrig någon äng, der denna ymnigt wäxte, som icke i lika proportion war af swin upgrafwen, hwilkas smakeligaste mat dennas rötter äro; är altså ingen förmon för Landtmannen at hafwa denna wäxt i sina ängar, om han ejest wil hålla swin.”
Ur ”Carl Linnaei Skånska Resa 1749” av Carl von Linné år 1751.
Fältarv, ”Cerastium arvense”, är vanlig i nästan hela landet, från Skåne till Jämtland men sällsynt längre norrut upp till Torne Lappmark.
Den växer på torra gräsbevuxna ställen, i vägkanter, torrbackar och åkerkanter precis som här vid Ettö.
Fältarv liknar den odlade och ibland förvildade arten silverarv, ”Cerastium tomentosum”, men den senare har silvervita blad och stjälkar, samt blomskaft med enbart vita ullhår.
Ängsbräsma, ”Cardamine pratensis”, är en variabel art och tre underarter urskiljs i Sverige.
Äkta ängsbräsma, ”Cardamine pratensis pratensis”, har stora rosa eller vita blommor och rosettblad med oskaftade småblad med tydliga nerver vilket är bildens underart.
Kärrbräsma, ”Cardamine pratensis paludosa, har vita blommor och mer likstora, skaftade småblad med nerver på alla blad. P
Olarbräsma, ”Cardamine pratensis polemonioides, har stora, vanligen ljusvioletta blommor och blad med oskaftade nervlösa småblad.
”Ängskrasse. i wåta ängar a. Dess saft gör nytta at intaga i skjörbjugg, och blommorne eller fröen berömmas mot krämpaktiga sjukdommar och conwulsioner: blommar med Tulipan, då braxen leker.”
Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg år 1792.
Apel, ”Malus domestica”, förekommer odlad och förvildad i södra och mellersta Sverige. Större träd påträffas också kvarstående i gamla trädgårdar.
Apel uppfattas ofta som en hybrid mellan olika ”Malus”-arter och det vetenskapliga namnet skrivs då ”M. x domestica”.
”Som en syrlig och saftfull frukt, kunna Äpplen såsom läskande och kylande i sjukdomar användas. Mogna och måttligt förtärda, äro de helsosamma och kunna på dessa villkor aldrig orsaka rödsot. De som ha svag mage t.ex. mjeltsjuka, och hysteriska personer, må icke väl, isynnerhet af rå äpplen. Öfverflödet, såsom för mycket försvagande, är endast skadligt. Omogen frukt åstadkommer, genom sin sträfhet eller bäska, förstoppningar och deraf följande olägenheter.”
Conrad Quensel i ”Svensk Botanik IV” av J. W. Palmstruch år 1805.
Även myror vill ha pollen och nektar, här arbetar myran på en smultronblomma, ”Fragaria vesca”. I Sverige förekommer cirka 80 olika myrarter så någon artbestämning försöker jag mig inte på.
Sammetsdaggkåpa, ”Alchemilla glaucescens”, blommar i juni-juli och blommorna är små och gulaktiga.
Arten är en av de apomiktiska småarter av daggkåpor i ”Alchemilla” som är lätt att känna igen då den karaktäriseras av de grovtandade bladen och hårigheten på blommor och blomskaft.
Egentliga flugor ”Muscidae” är en familj av ordningen tvåvingar som innehåller fler än 4000 arter i över 100 släkten.
I Europa är omkring 600 arter kända och den vanliga husflugan tillhör denna familj.
Fossil av egentliga flugor är kända från eocen, från runt 57 till 35 miljoner år sedan, och de hittades även i nyare avlagringar från tertiär.
Trots allt antas att familjen levde redan under perm från runt 299 till 251 miljoner år sedan.
Artnamnet på flugan på bildens vitsippa vet jag inte men det är en tvåvingeart som ingår i släktet ”Scathophaga” och familjen kolvflugor, på latin ”Scathophagidae”.
Kolvflugor eller gödselflugor, ingår i familj tvåvingar med världsvid utbredning med undantag av Australien, med flest arter på norra halvklotet.
De omfattar cirka 500 arter i världen, varav cirka 100 arter finns i Sverige. De är medelstora flugor med mycket borst och hos vissa släkten, bland annat dyngflugor, med tät, ofta gulbrun hårpäls.
Larverna lever i exkrementer och multnande växter eller är blad- eller stjälkminerare, några är troligen predatorer.
Flädervänderot, ”Valeriana sambucifolia”, blommar i juni-juli, blommorna är tvåkönade, och sitter i toppställda kvastlika samlingar i toppen av stjälken och i de övre bladvecken.
Vänderot har använts bland annat mot olika nervsjukdomar. Hoffberg konstaterar år 1792 att den ”beröms i Fallandesot, långsam hufwudwärk och nerfsjuka”.
Dess starka lukt är omtyckt av katter, liksom lukten hos kattmynta, ”Nepeta cataria” och enligt Retzius är också råttor attraherade av doften och han skriver att den ”skall ock behaga Rottor, och nyttjas derföre af Rottefångare i luder”.
Då man förr inte särskilde bildens flädervänderot och släktingen läkevänderot, ”Valeriana sambucifolia”, kan man anta att båda arterna användes på samma sätt.
Bildens vårmusseron, ”Calocybe gambosa”, är en skivling som plockas som matsvamp och är vanlig på kalkrika ängs- och betesmarker i maj till juni där den ofta bildar häxringar.
Vårmusseron har en vit till gräddvit hatt, ofta med en lätt skiftning i rosa eller grågult och hatten blir mellan 5–12 centimeter bred och är först kullrig för att sedan få en mer välvd form.
Foten är förhållandevis kort och kraftig och vit till färgen och dess mått är omkring 3–7 centimeter i höjd och 1–3 centimeter i diameter.
Kännetecknande för svampen är också att dess doft och smak är mjölliknande.
Vårmusseronen är Ölands landskapssvamp.
Vinterticka, ”Polyporus brumalis”, växer som här på kullfallna stammar eller nedfallna tunna grenar av lövträd och växtperioden är senhöst eller vår.
Aspticka, ”Phellinus tremulae”, växte här vid Ettö på en stor och kraftig klibbal, ”Alnus glutinosa”, vilket den inte ska göra. Den ska växa uteslutande på asp eller ibland på poppel, men den visste väl inte om detta.
Det var så trevligt på Ettö denna vackra vårkväll på gränsen till sommar att månen hann gå upp vilket inte gjorde upplevelsen mindre härlig.
Där uppe har få människor stått, där uppe har få människor gått men alla har varit där i tanken.
På återseende!
