Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Öland.
Öland, del 2
Öland, del 2, en natur- och kulturkrönika i 27 bilder från solen och vindarnas ö, från alvar och schäferi ner emot fyren Långe Jan.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på juni månads sista dag 2015. Bilderna är som vanligt klickbara.
Hertig Karl Gustaf, senare Karl X Gustaf hade Öland som förläning när han år 1653 lät bygga denna mur.
Den drygt 2 meter höga muren sträcker sig rakt över hela ön, från kust till kust och muren skulle bli ett jättelikt vilthägn för att stänga inne hjortarna på kungsgårdens marker.
Trots detta byggnadsverk lär det ändå ha funnits hjort på båda sidor av muren men däremot stängde den ute allmogens djur från den kungliga jaktmarken.
Muren var nog egentligen inte så mycket till vilthägn utan mera ett skrytbygge som visade på makt och storhet, den gav dessutom kungsgården en imponerande inramning.
Byggkostnaden var låg och materialet fanns på alvaret i form av kalkstensflisor och arbetskraften var gratis.
Allmogen på södra Öland tvingades nämligen uppföra muren gratis under olika former av skattedagsverken.
Karl X Gustaf var den förste kungen under den karolinska eran, vilken brukar anses utgöras av hans egen regeringstid, hans son Karl XI:s samt hans sonson Karl XII:s regeringstider.
Bilden visar Karl X Gustafs mur från väster, alldeles norr om Ottenby kungsgård, mot öster.
Utmed Karl X:s mur växer bildens revfingerört, ”Potentilla reptans”, som är en lågväxt, sparsamt hårig, flerårig ört som kan bli upp till två decimeter hög.
Stjälkarna är nedliggande, ofta rödaktiga, och bildar revor som rotar sig vid noderna. Bladen är långskaftade och femfingrade emedan småbladen är gröna på båda sidor och tandade nästan till basen.
Revfingerört är vanlig i sydligaste Sverige samt i de östra delarna av Svealand, i övrigt förekommer den sparsamt upp till Ångermanland.
”Bland våra vanligare Potentillor utmärker sig Reviga Fingerörten genom sina långt krypande stjelkar, sina vackra blad och temligen stora blommor. Den förtjenar särdeles väl namnet revig reptans. Revorna eller ”rankorna”, hvilka isynnerhet upptill och på sensommaren slå rötter från lederna, utgå icke sällan flera från en gemensam ”rot”, som sträcker sig ganska långt ner i marken.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.
Möckelmossen är Stora Alvarets största sjö och tillhör ett av södra Ölands stora besöksmål och till skillnad från vätarna håller alvarsjön öppet vatten året om.
Vattenytans storlek varierar däremot kraftigt mellan olika årstider och under våren och snösmältnigningen, eller efter kraftiga höstregn kan arealen i Möckelmossen uppgå till cirka 30 hektar. Under sommarens torrperiod är däremot stora områden helt torrlagda.
Våtmarkens läge mitt ute på det öländska alvaret utan odlingsbar mark i närheten har gjort att mossen aldrig blivit utdikad.
En serie källor rinner upp vid Möckelmossens sydspets vilka är av stor betydelse för alvarsjöns vattenbalans.
Avrinningen sker åt nordost till Östersjön, via Frösslunda alvar, Frösslundamossen och Frösslundabäcken och under sommarperioden sker ingen avrinning, men stora mängder vatten avdunstar.
I Möckelmossens djupaste delar har videbuskage brett ut sig likt små öar och kring dessa växer bladvass, sjöfräken och bunkestarr.
Kransalger och strandpryl är växter som kan ses i de öppna vattenytorna medan kanterna runt mossen domineras av blåtåtelfuktängar och smala starrbårder.
Under många år utan betesdjur i området tilläts buskar och träd att vandra in vilket påverkade fågellivet i mossen men genom boskapshållning och röjningsarbeten har man sedan år 1997 skapat nya förutsättningar till ett rikare fågelliv i och kring Möckelmossen.
Häckfåglar som ökat i antal sedan 1997 är bland annat större strandpipare och rödbena men flera häckfåglar har också tillkommit under dessa år såsom gråhakedopping, brunand, vattenrall, rörhöna, strandskata och storspov.
Till områdets bofasta invånare hör också tofsvipa, enkelbeckasin, ljungpipare, stenskvätta och buskskvätta.
Under september och oktober besöks Möckelmossen av ett stort antal flyttande tranor som övernattar här på sin väg söderut.
Runt Möckelmossen breder Stora Alvaret ut sig och här finns nästan alla de alvartyper som man kan hitta på ön.
Från den kala hällmarken till områden beväxta med enebuskar och ölandstok och här finns också de för Öland så typiska växterna, ölandssolvända och bergsskrabba.
Masklav, ”Thamnolia vermicularis”, är en märklig lav ety den har aldrig observerats med någon form av sexuell förökning.
Den kan inte producera några sexuella sporer, meiosporer, och den har heller aldrig observerats med någon typ av specialiserad asexuell förökning.
Den producerar inte några asexuella sporer, så kallade konidiesporer, mitosporer, och inte ens soredier och isidier, små specialiserade fragment av lavbålen som lavar ofta använder sig av för spridning, produceras av masklaven.
Den producerar med andra ord överhuvud taget inga spridningsenheter, vare sig sexuella eller asexuella.
Avsaknad av sporbildning hos masklav är i och för sig inte det märkliga ety det har observerats även hos andra lavar men det märkliga är att trots den totala avsaknaden av spridningsenheter finns masklav ändå spridd på både det norra och södra halvklotets mer eller mindre alpina områden.
Hur detta utbredningsmönster kommit till är dock fortfarande något av en gåta.
Bålen är ganska stor och består av 5-10 centimeter långa gråvitaktiga, masklika, ihåliga grenar som ligger direkt på marken eller är intrasslade bland mossa eller andra lavar.
Enda tänkbara sättet för spridning är att hela eller delar av bålen sprids och det kan möjligen fungera för spridning inom ett avgränsat, vanligen sammanhängande geografiskt område, men knappast för så extrema disjunktioner, det vill säga, osammanhängande
utbredningsområden som masklaven uppvisar.
Bara i Norden uppvisar masklav en tydlig disjunktion då den förekommer i fjälltrakterna samt på Öland och Gotland, vilket man antar är ett senglacialt reliktmönster. Det förklarar dock inte den nord-och sydhemisfäriska utbredningen.
De tänkbara förklaringsmodellerna för den globala utbredningen blir en aning långsökta, som att fåglar skulle flyga mellan de alpina områdena med bålfragment av laven på fötterna eller någon annanstans på kroppen.
Man skall då ha i minnet att bålfragment är ganska stora och att sådana fragment inte har några som helst anordningar för att klibba eller haka fast vid fågelkroppen.
Man kan också fråga sig vilka fåglar som har sådana flyttvägar att det täcker upp alpina områden, både longitud och latitud, mellan Europa, Nordamerika, Sydamerika, Afrika, Asien och Australien.
En annan, lika långsökt, förklaring skulle vara att masklaven en gång i urtiden hade ett sammanhängande utbredningsområde som senare delats upp på flera, det vill säga, ett vikariansmönster.
För att denna förklaringsmodell skall hålla måste man gå väldigt långt tillbaka i jordens historia, till den senaste superkontinenten Pangea med efterföljande uppsprickning och kontinentalförskjutningen.
Masklaven bör i så fall både ha utvecklats och tappat sin sexualitet redan för uppåt 200 miljoner år sedan.
Från ett vetenskapshistoriskt perspektiv är i alla fall masklaven mycket gammal. Den beskrevs för vetenskapen redan år 1781 av Olof Swartz under namnet ”Lichen vermicularis”.
Inga vetenskapliga namn räknas äldre än Linnés Species plantarum från 1753 eftersom det är bestämt att namnsättningen skall börja då.
Masklavens släkt ”Thamnolia” beskrevs först år 1850 av den tyske lavforskaren Schaerer, men också det har svensk anknytning.
Namnet Thamnolia fick nämligen Schaerer på förslag redan år 1819 i korrespondens med den svenske lavforskaren Erik Acharius, även kallad ”lichenologins fader”.
Eftersom masklav är helt steril har systematikerna svävat i ovisshet om var i systemet denna lavsvamp skulle placeras.
Att det är en lavsvamp går att se men det går inte att på morfologisk väg säga till vilken grupp den tillhör, inte ens till vilken större grupp, såsom sporsäcksvampar eller basidiesvampar.
Först så sent som år 1998 kunde man med hjälp av DNA-data säkert placera masklav bland sporsäckvamparna och där inom ordningen ”Lecanorales” och familjen ”Icmadophilaceae”.
Masklav finns i två varianter med olika ingående lavsyror, den ena, ”Thamnolia vermicularis vermicularis”, alltså huvudformen, innehåller thamnolsyra och reagerar negativt eller något rödaktigt vid belysning med ultraviolett ljus.
Den andra varianten, ”Thamnolia vermicularis subuliformis”, innehåller baeomycessyra och squamatsyra och reagerar med en guldgul färg vid UV-belysning.
Ibland betraktas till och med dessa två varianter som egna arter.
Nyligen har en isländsk forskargrupp funnit att masklav innehåller en immunologiskt mycket aktiv substans och kanske kan masklav komma att användas inom medicinen i framtiden.
Getväppling, ”Anthyllis vulneraria”, är en två- till flerårig, hårig ört som kan bli upp till tre decimeter hög. Den blommar i juni-juli med gula till, som på min bild, röda blommor som sitter samlade i huvuden.
Arten är mångformig och brukar delas upp i flera underarter och varieteter som skiljs på tämligen subtila egenskaper.
De flesta har fått egna svenska namn, såsom liten getväppling, bildens röda getväppling, ”Anthyllis vulneraria vulneraria var. Coccinea”, stor getväppling, lapsk getväppling och strandgetväppling.
”Den wäxer allmänt i Skåne och Upland på torra ängar, ofta i rena sanden, mindre allmän i andra Rikets landskaper. På Gottland finner man den med hwita, och på Öland med röda blommor, annars äro deras naturliga färg den gula. Den blommande Örtens utseende gifwer
den rättighet til en plats i Lustträgårdar och den pryder icke litet i sälskap med Medicago falcata, Echium vulgare &c. en del Skånska sandfält.”
Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.
Den största delen av kalkstenen i Sverige är yngre än 543 miljoner år, och bildades under tidig paleozoikum 542 miljoner-251 miljoner år före nutid och mesozoikum för 251-65 miljoner år före nutid.
Kalksten hittar man till exempel som här vid Möckelmossen på Öland, Gotland, i Skåne, Västergötland, Östergötland, Dalarna och i fjällkedjan.
Den ordoviciska lagrade kalkstenen är mer känd som ortocerkalksten och den har fått sitt namn från de fossila bläckfiskar, ortoceratiterna, som är vanliga som fossil i den kalkstenen.
I Bergslagen, utanför Sala, finns det dock kalksten som är 1,8 miljarder år gammal och den bildades i en vulkanisk miljö där det också fanns stromatoliter.
Kalksten är en bergart som i huvudsak består av mineralet kalkspat och kalksten är vanligen en sedimentär bergart, men kan också ha bildats genom kemisk utfällning av kalcit och är då en sedentär bergart.
Sedimentär kalksten, som är den vanligaste, bildas genom avsättning av kalkslam och skalrester från olika fossil med skal, till exempel koraller och snäckor.
Det innebär att kalkstenens innehåll speglar den miljö som fanns när den avsattes.
När en kalksten utsätts för höga tryck och temperaturer i jordskorpan omvandlas den till marmor.
Tulkört, ”Vincetoxicum hirundinaria”, är en flerårig medelstor ört med rak styv stjälk, motsatta hela blad och små stjärnformade gulvita blommor i knippen från bladvecken.
Roten av tulkörten har använts i folkmedicinen, bland annat mot vattusot och stjälkarna har ansetts kunna användas till framställning av fibrer av hög kvalitet.
Artnamnet ”hirundinaria”, kommer av namnet på ett släkte svalor ”Hirundo”, som omfattar de typiska svalorna som till exempel vår ladusvala.
Namnet tulkört betyder sval-lik och syftar på fröna som med hjälp av sin hårtofs kan ”flyga som svalor”. ”Tulk” är för övrigt ett dialektalt namn för rödbena.
Färgkulla, ”Anthemis tinctoria”, är en flerårig ört som kan bli upp till sju decimeter hög. Den är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige och växer på torra, öppna marker, framförallt i kalkrika områden, vanligen hittar man den, som här, i vägkanter och på banvallar.
”Finnes i öpna ängar med lerbotten i synnerhet i Upland, äfwen i många åkrar i Södermanland, och är där et nog elakt ogräs. Til Skåne är den icke än kommen. Ätes af Geten, Hästen och något af Fåret. Till gul färg förtjenar den mycken upmärksamhet.”
Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.
Vit fetknopp, ”Sedum album”, är en liten och kal, flerårig ört som kan bli nästan två decimeter hög. Arten förekommer ganska allmänt i mellersta delarna av Sverige och på Öland samt på Gotland är den vanlig.
”Hällknoppen bibehåller under hela sommaren den starka rodnad, bladen isynnerhet under vintern antagit, och den kommer härigenom att mäktigt inverka på växttäckets utseende på de ställen der den bosatt sig. Vanligen ser man den i breda tuvor täcka klipporna eller
rota sig i bara sanden, hemtande nästan endast ur luften sin behöfliga näring. Stundom blir hela örtståndet rödt, hvilket mot de hvita blommorna tager sig särdeles väl ut.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.
Brudbröd, ”Filipendula vulgaris”, är en medelstor ört som kan bli upp till fem decimeter hög. Den liknar släktingen älggräs, ”Filipendula ulmaria”, men den senare är högre med mångbladig stjälk, få stora breda bladpar, blommor med fem kronblad, samt kala, något spiralvridna frukter.
Rotknölarna har använts till nödbröd och grisar uppges också vara mycket förtjusta i rotknölarna vilket givit upphov till många lokala namn som exempelvis galtört och soknappar.
”Brudbröd, på torra ställen. a. Af rötterne malne til mjöl, kan bröd bakas: äro begärlige för swin, som derföre upgrafwa ängar:
blommorne wisa sig wid sommar-solståndet,
lukta wäl och gifwa god smak åt mjölk,
hwaruti de kokas: röres ej af hästar.”
Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom” av C. F. Hoffberg år 1792.
Ölandstok eller bara Tok, ”Potentilla fruticosa”, är en rikt grenig, meterhög buske med rödbrun, med tiden gråaktig, avflagnande bark.
Tok växer på tidvis fuktig kalkmark, hos oss endast på Öland och Gotland. Arten är beståndsbildande och vanlig endast på Ölands alvar.
Tokens utbredning är växtgeografiskt intressant, då den har sin huvudutbredning i Centralasien.
De öländska och gotländska förekomsterna bör betraktas som utposter av en tidigare sammanhängande utbredning.
Det svenska namnet tok omtalas redan av Carl von Linné, som i sin ”Carl Linnæi öländska och gotländska resa” år 1741 skriver att ”Tok kallas på Öland en buske, som i hela wärlden är mycket rar”.
”Näst intill, i en tuvig sänka, växer en hel mängd låga, grågröna buskar. Nu på våren märker man dem knappt, men fram i juni slår de ut sina första guldgula blommor, och deras blomning varar sedan ända till hösten. Den lilla busken har ett underligt namn, den kallas tok. Här på Öland växer den i tusenden. Den finns också på Gotland. Dess egentliga hem är i Sibirien.”
Ur ”Sveriges natur I” av Carl Fries år 1950.
Slankstarr, ”Carex flacca”, är en medelstor starr med krypande jordstam, platta blad och skilda han- och honax.
Arten är allmän i vissa områden i södra Sverige, till exempel i Uppland, Skåne och här på Öland samt på Gotland, men utbredningen har stora luckor och den växer på kalkrika fuktängar.
Ängsnycklar, ”Dactylorhiza incarnata”, är en ofta storväxt och kraftigt byggd orkidé som kan bli över en halv meter hög.
Arten växer på fuktig kalkrik mark och förekommer i nästan hela landet samt är en karaktärsväxt för kalkfuktängar.
Förra bildens ängsnycklar, ”Dactylorhiza incarnata incarnata”, räknas som huvudunderart i ett komplex av tre olika underarter.
Den andra heter blodnycklar, ”Dactylorhiza incarnata cruenta”, och har karminröda blommor och bredare blad som ofta har mörka och ibland sammanflytande fläckar på båda sidorna.
Den tredje är bildens vaxnycklar, ”Dactylorhiza incarnata ochroleuca”, som har ofläckade blad och gulvita blommor.
Gräsull, ”Eriophorum latifolium”, är ett löst tuvat halvgräs utan utlöpare där axsamlingen oftast består av fem till tio ax som sitter på långa och tydligt sträva axskaft.
Arten förekommer tämligen allmänt till sparsamt från Skåne till Jämtland men längre norrut är den sällsynt och den växer, som här, i kalkrika fuktängar och myrar.
Tätört, ”Pinguicula vulgaris”, är en flerårig ört med klibbiga blad som sitter samlade i en basal rosett och är en av våra få så kallade ”köttätande växter”, det vill säga den fångar små insekter med de klibbiga bladen.
Bladen är gulgröna och har inrullade bladkanter, ovansidan av dessa är täckta av små skaftade slemavsöndrandre körtlar som gör att smådjur som insekter fastnar.
Här finns också oskaftade körtlar som avsöndrar enzymer vilka löser upp de fångade djuren och enligt uppgift har tätörtens blad omkring 25 000 körtlar per kvadratcentimeter.
Tätört har använts för att framställa tätmjölk och Carl von Linnés eget recept från ”Flora Lapponica” år 1737 i översättning av T. M. Fries, år 1905, finns att läsa nedan:
”Några färska, nyss plockade Pinguicula-blad, af hvilken art som helst, läggas i en sil, och den nyss mjölkade, ännu ljumma mjölken hälles däröfver. Sedan den sålunda mycket snart blifvit silad, ställes den undan en eller två dagar för att surna, och härunder bekommer den
en vida större både seghet och fasthet; vassla urskiljes ej, såsom annars är fallet. Härigenom blir den i högsta grad välsmaklig, fastän grädden blir mindre. Då sådan mjölk en gång blifvit beredd, behöfver man ej för att erhålla än mera sådan använda nya blad, utan man blandar endast en half matsked af den förra med ny. Denna får därigenom liknande beskaffenhet samt förmåga att, liksom en jäst, förvandla ytterligare annan mjölk. Äfven om denna förvandling fortsättes i det oändliga, tyckes den sista mjölken icke det minsta hafva aftagit i kraft”.
”Genom sin klibbiga körtelbeklädnad kännas bladen liksom bestrukna med fett, hvadan namnet Fetörter. På nämnde beklädnad beror ock dessa växters egenskap att ysta och bevara mjölk och med hänsyn till hvilken de kallas Tätörter, Tätgräs.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.
Gul fetknopp, ”Sedum acre”, kallades förr bitterknopp eller munkpeppar, är en lågväxt, flerårig ört som kan bli upp till en decimeter hög.
Gul fetknopp användes i äldre tid som ett medel mot skörbjugg och frossa, samt till att läka sår.
”Ymnig och utmärkt sällskaplig, kläder Bitterknoppen helst torra berg och kala backar, gamla murar, torftak o.d. med sina täta, vackra tuvor, icke sällan bredvid Hällknoppen, mot hvars rödaktiga blad och hvita blomknippen dess gula blommor särdeles bryta sig. Då dessa visa sig, kan man anse sommaren vara kommen.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.
Gräslök varierar i utseende och ett antal varieteter brukar urskiljas och ges svenska namn, såsom bildens lågväxta alvargräslök, ”Allium schoenoprasum alvarense”.
Dessutom finns och urskiljs varieteterna jättegräslök, ”Allium schoenoprasum sibiricum”, skärgårdsgräslök, ”Allium schoenoprasum jurmoënse” samt huvudvarieteten trädgårdsgräslök, ”Allium schoenoprasum schoenoprasum”.
”Finnes wild på Gottland och Öland, äfwen som på stränderne i Roslagen. Den odlas allmänneligen i kåltäppor och Köks-Trägårdar til Kökets behof, där den mycket nyttjas i Såser, äfwen som på en del orter hos allmogen den brukas i Grönkål. På någre ställen brukar
Bonden äfwen at småskuren älta den in i nykärnat Smör, hwilket de i synnerhet bruka til resekost. Gräslökens bruk i Pannkakor, Äggröra, Fiskdoppa m. m. hos allmogen är nogsamt kändt. På en del ställen planterar man den såsom infattning omkring rabatter. Utan att kunna
angifwa någon orsak hwarföre, brukar Bonden på åtskillige ställen at imellan den omplanterade Gräslöken betäcka jorden med små platte stenar.”
Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.
Ölandssolvända, ”Helianthemum oelandicum”, växer på alvarsmark och förekommer bara på Öland, där den på sina håll, till exempel som här, på stora alvaret, kan vara mycket talrik och är Ölands landskapsblomma.
”Solvända! Solbrända hällarna svalka sin kalk,
skyarna prunka, ut seglar en aftonfalk.
Blomma, om kvällarna vågar jag andas min bön,
nalkas och sjunga hit ner till ditt läger på ön.”
Ur ”Zephyrs serenad till Ölands solvända” av Erik Axel Karlfeldt, Flora och Bellona, år 1918.
Denna lilla rödvingetrastunge satt i skuggan av blåelden vid Möckelmossens parkering och lockade efter föräldrarna som efter ett tag kom med föda.
Skogspärlemorfjäril, ”Argynnis adippe”, lapar sol mitt ute på Möckelmossen där vindarna denna dag var relativt kraftfulla, kanske för starka för den lilla vackra fjärilen.
Johannesnycklar, ”Orchis militaris”, är en kraftigt byggd och ganska storväxt orkidé som blommar i juni med rosa blommor som sitter i ett stort, allsidigt, tätt och rikblommigt ax.
Johannesnycklar är den största och kraftigaste av arterna i släktet nycklar ”Orchis” och känns igen på blommornas hjälmlika form och den långa flikiga läppen, arten kallades förr hjälmnycklar och riddaryxne.
”Riddaryxnet är den vackraste bland våra Orchis-arter och bidrager väsentligt till prakten i den egendomliga och för norden sällsynta Orchid-flora, som kring midsommar pryder Gotlands och Ölands buskiga ängar och utgör botanistens förtjusning. Till och med allmogen uppmärksammar dessa växters ovanliga bildning och på Gotland får denna, troligen för blomläppens skapnad, mest benämningen Johannis Nycklar.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.
Kalmar slott sett från bilen när vi passerar Ölandsbron på väg hem från Öland.
Det nuvarande Kalmar slott föregicks av en borg från 1100-talets senare del med rund kastal och salsbyggnad av sten.
På 1280-talet påbörjades en ny borg efter då moderna västeuropeiska mönster med fyra rundtorn och ett kraftigt porttorn, Kuretornet, förbundna av en ringmur, vid vars insida flera stenbyggnader uppfördes och sannolikt var borgens yttervärn förbundet med stadsmuren.
Senare under medeltiden revs bland annat den ursprungliga kastalen och salsbyggnaden och en ny slottskyrka inreddes i en nybyggd länga söder om Kuretornet.
Kalmar slott ansågs tillsammans med slottet Tre kronor, Viborgs slott och Älvsborgs fästning vara ett av Sveriges fyra viktigaste fästen, som höll upp och samman landet.
År 1397 stod Kalmar slott i centrum för en av de viktigaste politiska händelserna i Nordens historia, bildandet av Kalmarunionen, en union av de nordiska länderna skapad av den mäktiga drottning Margareta.
Drottning Margareta eller Margareta Valdemarsdotter, född år 1353 och död den 28 oktober år 1412 av pesten.
Hon var regerande drottning av Danmark och Norge under åren 1387–1412 och drottning av Sverige under åren 1389–1412 och i hennes rike ingick även Finland och Island.
Hon var dotter till Valdemar Atterdag och Helvig av Slesvig och gift med den svensk-norske kungen Håkan Magnusson och hon räknas sedan år 1972 som Margrete I av Danmark.
Kalmar slott är ett av de viktigaste historiska monumenten och dessutom ett av de bäst bevarade renässansslotten i Sverige. Det nuvarande utseendet härrör från en restaurering under åren 1886–1890 men återger i huvudsak renässansutseendet.
Gustav Vasa lät år cirka år 1540 påbörja om- och tillbyggnader, och år 1545 började man anlägga en kraftig vall med början framför slottets västfront och på 1550-talet byggdes nya bostadslängor i norr. Erik XIV lät inreda flera praktfulla rum, främst kung Eriks gemak med rik
intarsia- och stuckdekor samt en färggrann jaktfris. Rummet restaurerades hårt under åren 1856–1861 men mycket är fortfarande ursprungligt.
Under Johan III:s tid utbyggdes slottet till i stort sett sin nuvarande form och en ny sydlänga stod under tak år 1569.
Bröderna Johan Baptista och Dominicus Pahr knöts på 1570-talet till slottsbygget och nu gavs slottet ett mer helgjutet utseende i enlighet med renässansens krav.
Flera skulpterade portaler, varav sju ännu bevarade, tillkom, liksom den mästerligt skulpterade brunnen på borggårdens mitt från åren 1577–1578.
De åtskilda kungs- och drottningvåningarna med praktfulla inredningar tillkom, däribland Rutsalen med intarsiapanel, restaurerad under åren 1898–1907 samt under åren 1937–1939, Grå salen från år 1580 med kassettak och kalkmålningar från åren 1584–1585, Gyllene salen med praktfullt stucktak från år 1576 och den nya slottskyrkan från år 1592.
Under Karl IX:s tid fullbordades under åren 1600–1609 vallarna runt slottet.
Slottet skadades dock svårt vid danskarnas belägring av Kalmar år 1611 och därefter underhölls det bara nödtorftigt.
En våning inreddes för landshövdingen år 1634 och slottskyrkan försågs med nya kalkmålningar kort därefter men slottet eldhärjades ånyo år 1642.
Omfattande reparationer gjordes inför Karl XI:s eriksgata år 1673, men vid 1700-talets början var slottet degraderat till magasin, rustkammare och fängelse, slottskyrkan användes dock regelbundet.
Åren 1776–1787 var ett kronobränneri inrymt i slottet och i samband därmed inreddes tidsenliga bostadsvåningar.
Restaureringen av slottet inleddes under åren 1860–1862 under ledning av F.W. Scholander och från år 1873 nyttjades flera salar för Kalmar läns fornminnesförenings museiutställningar.
Nästa restaureringsetapp genomfördes under åren 1886–1890 efter Helgo Zettervalls och Carl Möllers förslag och berörde främst exteriören, bland annat påbyggdes nu Kuretornet till ursprunglig höjd och fick sin nuvarande huv.
Omfattande restaureringsarbeten enligt antikvariska principer utfördes under åren 1919–1941 under Martin Olssons ledning och har sedan fortsatt kontinuerligt, till exempel restaurerades slottskyrkan under åren 1968–1969, och under 1970-talet återställdes
borggårdsfasadernas ristade och målade fasaddekor från 1580-talet.
Under 1980-talet överförde man museisamlingarna till det nya länsmuseet.
På återseende!
