Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på noshornsbaggen.
Mötet, del 37, noshornsbagge, ”Oryctes nasicornis”
Mötet, del 37, noshornsbagge, ”Oryctes nasicornis”, en natur- och kulturkrönika i 15 bilder med sitt ursprung öster om landsvägen i Boarp mellan Skillingaryd och Vaggeryd.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, den 28 augusti anno 2015.
Noshornsbagge, ”Oryctes nasicornis”, är en art i skalbaggsfamiljen bladhorningar och är mellan 25–43 millimeter lång och glänsande kastanjebrun.
Hanen på bilden har ett stort, krumböjt horn på huvudet därav namnet, detta horn saknar honan och hon har bara en liten knöl på huvudet.
Noshornsbaggen är nattaktiv och flyger i skymningen.
Den fullbildade skalbaggen kan påträffas under en stor del av året men den kan vara svår att upptäcka eftersom den, som sagt, främst är nattaktiv.
Svärmningen sker under veckorna runt midsommar, och honorna lägger cirka 40 ägg.
De gråvita, krumböjda larverna blir upp till 10 cm långa och lever ibland annat i komposter och drivbänkar och dessa individer kommer från hästspillning i Boarp nordost om Skillingaryd.
Arten är numera tämligen allmän i Sverige och första gången jag såg dessa skalbagsjättar var i slutet av 1980-talet då de fortfarande var ovanliga i våra trakter.
Larven av noshornsbaggen, ”Oryctes nasicornis”, har ursprungligen sannolikt varit trädlevande, men för ett par hundra år sedan fick den utmärkta utvecklingsmöjligheter i sågspånshögar vid sågverk.
Sågspånshögarna blev sedan alltmer sällsynta varför noshornsbaggen fick ändra sina levnadsförhållanden och numera förekommer de främst i gödselstackar och lövkomposter, där de kan finnas i stor mängd.
Larvutvecklingen hos noshornsbaggen tar mellan 3-5 år och den fullvuxna larven blir ungefär 10 centimeter lång, och förpuppningen sker i en stor kokong.
Noshornsbaggarna har hos oss blivit allt vanligare under senare tid, och finns numera spridd från Skåne till Norrbotten.
Noshornsbaggar, ”Dynastinae”, är en underfamilj i skalbaggsfamiljen bladhorningar, på latin ”Scarabaeidae”.
Familjen ”Scarabaeidae” har världsvid utbredning, dock med flest arter i tropiska, i synnerhet amerikanska, områden, och omfattar mer än 1 000 arter, varav en i Sverige, krönikans noshornsbagge.
Noshornbaggar är stora till mycket stora skalbaggar, ofta glänsande bruna eller svarta, och hanen bär vanligen hornliknande utskott på huvud och halssköld.
Larverna lever i murken ved och dylikt, mer sällan i marken och arten noshornsbagge, ”Oryctes nasicornis”, är som redan nämnts tämligen allmän i Sverige norrut till Norrbotten.
Noshornsbaggen flyger i skymningen kring gamla sågspånshögar, gödselhögar, komposter och drivbänkar, där de upp till 10 cm långa, krumböjda larverna lever mellan 3-5 år innan förpuppning sker.
Släktet herkulesbaggar inom underfamiljen ”Dynastes”, med några arter i Sydamerika och södra Nordamerika, inrymmer bland annat en av världens längsta skalbaggar, herkulesbaggen, ”Dynastes hercules”, där hanen inklusive horn normalt mäter mellan 9–16 centimeter, i extremfall upp till hela 18 centimeter, medan honan är mellan 6,5–9 centimeter lång.
Till noshornsbaggar hör också bland annat släktet elefantbaggar, på latin ”Megasoma”, vilket är ett släkte i underfamiljen noshornsbaggar i skalbaggsfamiljen bladhorningar.
De omfattar omkring åtta arter i området från Sydamerika till södra USA där hanen av arten elefantbagge, ”Megasoma elephas”, kan bli upp till hela 15 centimeter lång, inklusive ett långt horn på huvudet, och är därmed en av världens största skalbaggar.
Bladhorningar, på latin ”Scarabaeidae” är en familj skalbaggar som har världsvid utbredning och omfattar cirka 25 000 arter, varav 96 i Sverige, däribland ingår krönikans noshornbagge.
De känns igen på att antennernas tre yttersta segment är ensidigt utdragna till en lamellartad och bladformig klubba, därav det svenska namnet.
Benen är korta och kraftiga och ofta försedda med taggar som en anpassning till ett grävande liv.
Larverna lever underjordiskt av rötter, men bara ibland som skadegörare, eller i spillning och komposter och yngelvård förekommer hos vissa arter, till exempel hos månhornsbaggen.
Månhornsbagge, ”Copris lunaris”, är en art i skalbaggsfamiljen bladhorningar och är mellan 17–24 millimeter lång och glänsande svart samt har på pannan ett horn, som hos hanen är långt.
I Sverige förekommer arten i Skåne och Blekinge samt på Öland och Gotland, men är numera sällsynt och hotklassad.
Arten månhornsbagge lever i gångar under färsk spillning på öppna, sandiga marker.
Till familjen bladhorningar hör några av världens största skalbaggar, såsom herkulesbaggen i Sydamerika som kan bli upp till 16 centimeter lång samt de afrikanska goliatbaggarna som kan bli upp till 100 gram tunga, med andra ord ett hekto skalbagge, vidare pillertrillarna, inklusive de forna egyptiernas heliga skarabé.
I Sverige är bladhorningarna representerade av bland annat tordyvlar, krönikans noshornsbagge, dyngbaggar, trädgårdsborre, ollonborre och guldbaggar.
Noshornbaggen är stor men bara nummer två på listan över Sveriges största skalbaggar, ekoxen, ”Lucanus cervus, är större och är en art i skalbaggsfamiljen ekoxbaggar.
Världens största skalbagge lever bland annat i Sydamerika och heter titanbock, på latin ”Titanus giganteus” och kan bli upp till 16 centimeter lång.
Titanbocken påträffas i regnskogarna i norra Sydamerika och tillhör familjen långhorningar ”Cerambycidae” och väldigt lite är känt om hur denna art lever.
Långhorningarnas närmaste släktingar är just bladbaggarna som de tillsammans med utgör överfamiljen ”Chrysomeloidea”.
De skiljs från bladbaggarna genom utformningen av skenbenen, där långhorningarna har två taggar i ena änden.
Ekoxen är dock Europas längsta skalbagge och de största hanarna kan bli upp till 75 millimeter långa, men enstaka individer är endast 25 millimeter. Ekoxehonorna varierar i storlek mellan 30-45 millimeter.
Hela kroppen är hos ekoxen enfärgat svartbrun och hanen har stora käkar, som används i strider med andra hanar och larverna lever i ihåliga, murkna träd och stubbar av framför allt ek, och utvecklingen tar minst 5 år.
Fullbildade skalbaggar kan ses flyga kring ekar under varma kvällar och arten finns i Götaland och Uppland men har under senare år på många håll blivit sällsynt eller helt försvunnit till följd av minskande bestånd av grova ekar och högstubbar.
Ekoxe är Blekinges landskapsdjur och i folktron påstods det att ekoxar spred vådeld genom att flyga med glöd från ett brinnande hus och släppa ned den på andra hus som då också började brinna.
