Paradiset eller Johannesbygget

0

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg besökt det gamla kronotorpet Johannesbygget, även kallat Paradiset.

Paradiset eller Johannesbygget

Paradiset eller Johannesbygget, en natur- och kulturkrönika i 20 bilder från Torrmyra kronopark, en folkloristisk berättelse av KÅVE alias Värnamo Nyheters grundare redaktör Karl Vitus Johansson efter ett besök hos kronotorparen Klas Karlsson och hans hustru Amanda i
Paradiset. Berättelsen var ursprungligen publicerad i Värnamo Nyheter den 4 september år 1937.

Foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av maj året 2015. Bilderna är som vanligt klickbara.

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

Offergrytan i Paradiset

Berättelse av KÅVE Johansson

Paradiset ja stället kallas verkligen så. Och det är nog inte utan, att det gör skäl för namnet där det ligger ensligt och avlägset i de milsvida kronoskogarna som är fyllda med isälvsblocken, endast ett par kilometer från Munkahatt, där Tofteryds, Hagshults och Svenarums kyrksocknar stöta tillsammans. Paradiset är en liten inhägnad, grönskande idyll med omväxlande kuperad terräng i de trista tallmoskogarna runt omkring. Särskilt får man detta intryck om man kommer, som jag gjorde häromdagen, färdandes över Torrmyra
kronopark i Hagshult, förbi Stenbäcken, Rolstorp och Gastorp samt vidare över Fällan upp till målet.

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

Åskan hade nyligen kört över bygden. Det mullrade ännu i utkanten av Agnved, den gamla Svenarums gården, där upphovsmannen till den beryktade Stålhammar­ ätten, gossen Per omkring 1620 gick och vallade sin faders boskap.

Det doftade friskt efter regnet som hängde i tunga droppar i ljungen, där den blommade fram här och var. Men annars var det skog, skog. En enformig flora av tall, tall och åter tall höll oss sällskap hela tiden. Egentligen kan jag inte minnas mer än en enda Gran, och det var vår
vägvisare i Myrebo Hagshult som följde oss till målet.

Efter ett ihärdigt fortsättande av vår skogliga vandring komma vi slutligen fram till en grind.

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

-Paradisets port kan man säga. Den var av runda långa spolar, fint hopsnickrad och väl hållen samt nyligen målad i rött och blått. Där den så stod, färggrant lysande i den trista furuskogen, gjorde den genast ett gladlätt intryck. Det var nästan en befriande känsla, man
fick av den. Ty man förstod att där innanför, levde och vistades människor. Och de människor, som vårdade sig så väl om en grind ute i ödemarken, det måste vara ett präktigt, trivsamt och gott folk. Det var det också.

Och det lilla stället, som i folkmun fått namnet Paradiset fast det i kyrkböckerna benämndes Johannesbygget är ett arrendetorp i kronans ägo, som verkligen gör skäl för namnet.

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

Som ett litet berg- och alplandskap i miniatyr skjuter det upp i skogen. Den röd- och vitstrukna stugan nästan gömdes i grönskan vid vägen till ladugården, som hägnas på ena sidan av ett stort flyttblock och den andra sidan en stor En.

Uppe på en bergås ett hundratal meter öster om Paradiset trevna byggnad ligger offergrytan. Redan i fjol höstas, när Skillingaryds- och Tofterydsbor voro på älgjakt i tidig morgonstund vid Munkahatt, den sägenomspunna skogmarken med sitt namn från munktiden, hörde vi
talas om något, som här uppe försiggått sedan långliga tider tillbaka.

Nämligen traditionen och lämpligheten av att före besättandet av passen och påbörjandet av älgdreven bege sig till Paradiskällan och offra. Detta för erhållande av god jaktlycka.

Dessvärre realiserade man icke förslaget och jaktlyckan blev också därefter.

Inget långben blev fällt den dagen för jägarnas lod. Om man haft bättre tur efter en offergärd borta i Paradiset är väl inte så säkert. Men ett faktum är, enligt mångas berättelser, att man fordom i trakten trodde allmänt på verkan av dylika ting.

Man skulle väl inte kunna göra anspråk på att äga någon journalistisk ådra i kroppen om man efter en sådan upplysning inte beslutar sig för att vid tillfälle vallfärda till platsen i fråga. Nu satt jag alltså i Paradiset och den 75-årige, meddelsamma Klas Karlsson lade fundersamt händerna på knäna beredd att tala om ”Grytegubben”. Men först var det väl lämpligt att få höra något om själva platsen Paradiset. Offergrytan därute i skogen har anor från urgrå tider. Men odlandet av grödor och tillhållet av bofasta innebyggare på platsen är inte så lastgammalt

Egentligen lär hela Paradisets historia i sin kultiverade gestaltning ej sträcka sig mer än en sjuttiofem, högst hundra år tillbaka. (Paradiset, Johannesbygget var bebott mellan åren 1851-1950.)

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

Det uppkom, förklarar Klas Karlsson, på så sätt, att det för ett hundratal år sedan växte synnerligt fin och ”kärnig” skog på den plats, där torpstället nu ligger. Skogen och markerna hörde till Gastorps gård men var avlägset belägen och följaktligen dåligt övervakad, så att en
del mindre nogräknat folk i Tofteryd brukade ge sig över sockengränsen och lägga sig till med inte så litet av den goda varan till så kallat laggvirke. För att förhindra detta och få ett övervakande folk vid gränsen bröts torpet fram.

-Men namnet då? Hur har det kommit upp?

Klas Karlsson lyfter handen från byxknäet och stryker sig fundersamt över pannan ett slag.

-Ja säger han, det var på det sättet att det vid gammalläseriets början i trakten fanns en rättare i Gastorp, som hette Isak. Han var en utav läsarna och fick som flertalet av dem på den tiden, lida en hel del spe och förföljelse. Ty de var inte så väl sedda, läsarna, på den tiden.

Gastorp hörde till Hubbestad då, berättar Klas vidare, och arrendatorer och ”godsare” hade att forsla fram virke från skogen till godset under Isaks tillsyn. En del av virket togs här nere i dälden, och som det var oländigt och svårt att köra där, brukade godsherrarna försmädligt säga

-Nu ska vi ge oss ut till Isaks paradis!

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

På så sätt skall namnet på platsen framkommit. När torpet omsider odlades upp, fick det heta – Paradiset. Det är samma saftiga folkhumor, som givit namn åt ett annat avlägset oländigt avsnitt i den närliggande Torrmyra kronopark, nämligen ”Skams undantag”. I det
senare fallet var det ”rätt på sak” men ifråga om Paradiset menat som fin ironi. Icke förty har dock Paradiset genom hängivna brukare och under vården av hemkära innebyggare blivit något av ett Eden i ödemarken. Man har tre kor här nu bärgar en rätt god gröda på
arrendestället.

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

Offergrytan, är som sagt, gammal.

Högt och fritt på en av de högsta punkterna vida omkring ligger den nergrävd i en bergås av vanlig gråsten, som från norr sakta höjer sig upp över marken och något tiotal meter i söder, där den då nått en höjd av en meter över den kringliggande marken, tvärt brytes av och
slutar med i det närmaste lodräta väggar i öster och söder.

Längst ut i detta hörn av berget och på den sida, där det sakta sluttar mot väster, finnes en cirkelrund, lodrät fördjupning något över en halv meter i diameter och lika mycket i djup. Det finns ingen källåder i botten men grytan är fylld till brädden av regnvatten så gott som för
jämnan. En ränna i berget mot söder visar, att frosten tagit ett tag och segrat någon gång över graniten.

Uppkomsten av dylika grytor i bergen förklaras av geologerna ha skett under istidens dagar. Om smältvattnet från en större spricka i isen störtade ner till bergets bottnen och där fanns en större sten, satte vattenströmmen stenen i en roterande rörelse och svarvade en gryta i
berget tills stenen slets upp. Liknande grytor har man i senare tider sett kunna bli utsvarvade i våra floder och vid kusterna under rätt korta tidrymder, exempelvis vid Trollhättan under loppet av åtta år.

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

Man har offrat sedan gammalt i grytan i Paradiset.

Vattnet ansågs läkande för litet av varje, främst för utslag, skabb och diverse hudsjukdomar. Man offrade i källan genom att kastade ned ett mynt i vattnet samt tvådde sig sedan i vattnet. På vintern högg man upp isen och ”tinade upp den” i något kokkärl hemma på spisen. Ännu i dag offrar besökande gärna en slant, detta dock mera av kuriosa, än
andra synpunkter, givetvis.

I en skildring från 1700-talet av en fornforskare vid namn Sjöborg finnes den nuvarande Paradis-grytan beskriven. Den kallas då ”Munkagrytan”, tydligen i anslutning till sägnerna kring det förut omnämnda Munkahatt. Sjöborg säger också, att dylika grytor på andra
platser i Småland kallades ”Puke-kittlar”.

Komministern och fornforskaren Edvard Lagergren i Tofteryd besökte år 1815 platsen. Han berättar att ungdomen vid den tiden hade för sedvänja att samlas midsommarafton vid grytan, offra i den, dricka av dess vatten samt därefter dansa på platsen tills solen gick upp på morgonen.

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

Folket i trakten vågade då ej gå förbi grytan utan att offra däri. Gjorde man icke detta, löpte man fara att gå vilse i skogen. Men nu, som sagt, ”offrar” man väl uteslutande för kuriositetens skull och för att följa en åldrig sed.

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

-Vad säger man då, när man offrar i grytan?

Det blir den gladlynt gemytliga mor Amanda i Paradiset, Klas Karlsson hustru, som svarar.

-Jo säger hon, jag brukar instruera de offrande, som fråga om detta, att säga: ”Lycka och välgång!” Och så få de kasta i pengen. Men det där har jag, förstås, hittat på själv. Och mor Amanda skrattar förnöjt över sitt påhitt, där hon sitter i stolen.

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

-Men nu få vi bestämt börja på om ”Grytegubben”.

Detta har Klas Karlsson alldeles rätt i, nu är det inte för tidigt att börja tala om den sägnen. Och medan han och Amanda berättar, ibland en och en, och ibland båda på en gång, få vi så småningom fram denna lilla nätta historia:

Det fanns en gubbe eller tomte eller något liknande övernaturligt väsen, som vaktade grytan i Paradiset förr i tiden. ”Johanna-Karin på Lyckan” såg honom en gång på ljusa dagen, då hon stod och klappade byk vid Aborrasjön. Han var liten till växten, hade röd luva på huvudet, fin ”beklädning” och en tjock urkedja av guld över magen. När han stått litet bredvid ”Johanna-Karin” försvann han.

Ibland satt ”Grytegubben”, som han vanligen kallades, till häst och red. En gång såg man honom sitta i en krokig gran vid en berghäll något hundra meter nordost om grytan. Han måtte ha varit religiöst lagd, gubben, ty som han satt där i granen, hörde man honom med
ljudlig röst sjunga den gamla psalmen ”Dagen flyr, när vill du börja…”.

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

En gång hade vallpojken nere i Agnved, var det kanske den blivande överste Stålhammar, inte kunnat avhålla sig från frestelsen att tillägna sig pengarna, som låg i grytan. Men det skulle han inte ha gjort. Kreaturen blevo ”bergtagna” och kunde inte föras hem till kvällen.
Och nere i Gastorp fick husbondfolket ett personligt besök av ”Grytegubben”. Husmodern blev rädd och försökte ställa sig in med honom genom att bjuda på tunna våfflor eller så kallade ”stinnkakor”. Men de avsmakades inte.

-Dina ”slinge slanka lafser” kan du ha själv, sade ”Grytegubben”, men jag vill ha mina pengar!

När han fått dem gick han sin väg. Och korna kom genast till rätta.

En av de första innebyggarna på platsen, var ”Karin i Paradiset”, hon brukade varje midsommarafton ösa grytan och slå upp vattnet i ”spänner”, spannar. När hon så skurat grytan ordentligt, lagt pengarna tillbaka och hällt vatten över, satte hon ut en smörgås till gubben på grytkanten. På morgonen var smörgåsen alltid borta.

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

Kanske denna vänlighet försummades av en senare innebyggare, ”Ulla i Paradiset”. Hur som helst synes hon inte ha stått väl till hos ”Grytegubben”. Ulla klagade över att ”Grytegubben” var nyfiken och kom och tittade i fönstren om kvällarna, när hon ”loppade sig”. För att
undgå honom övertalade hon till sist sin egne gubbe Johan, att flytta från Paradiset till Stenbäcken ett torpställe nere vid vägen.

-Men var man vän med ”Grytegubben”, så var han snäll, säger Klas. ”Nisse på Gastorp” hade nytta av honom i skogen ibland. En dag var Nisse med sina drängar på marknaden i Vrigstad. Och medan de var där så högg ”Grytegubben” kolved åt honom på ett skifte nordan om
Paradiset. ”Johan på Ljungsjön”, som berättat det, hörde tydligt hur det ”yxades och small” ute i skogsskiftet hela dagen.

-Var det någon som blev frisk sedan man offrat i grytan och tvått sig i vattnet? Nu var det Amanda som svarar för vittnesmålet.

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

”Karin i Paradiset”, hon som brukade skura grytan om midsommaraftnarna, hon hamnade till sist på fattighuset. Därifrån gick hon en hel mil till Håkansbygget för att hälsa på hos sin dotter. När hon kom dit, svullnade fötterna upp så att hon inte kunde få på sig skorna och gå. Då gick man till Paradiset och hämtade vatten i grytan. Och när hon tvättat fötterna i vattnet fick hon på sig skorna med det samma.

-Det kanske hade hjälpt med vanligt vatten, inskjuter jag klentroget.

-Åh-nä, säger Amanda och ler så mångtydigt att man inte vet antigen hon skämtar eller talar med allvar, inte hade det gått bort så kvickt om det inte varit något särskilt med vattnet inte

När vi gick den lilla upptrampade stigen, som vittnade om en rätt livlig trafik, bort mot grytan i berghällen, låg ljusflödet av västersolen förtrollande vackert mot den resliga furuskogen bakom offerplatsen.

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

Allan, en son till Klas Karlsson och nuvarande arrendator av Paradiset, kavlade upp skjortärmen och samlade upp nävtals med pengar från bottnen av offergrytan. De voro gamla och rostiga en hel del, så att man inte kunde se årtalet. En och annan ”vit” peng fanns. Men i regel var det större och mindre kopparslantar. Det fanns svenska, norska, danska och tyska mynt samt en och annan amerikansk cent plus litet diverse krams. Såsom en pollett till Jönköpings spårvägar, en urnyckel av gamla slaget att bära i klockkedjan etc. Förr fanns det också hårhålar. Men de har försvunnit här liksom annorstädes.

En gång för några år sen, säger Allan, räknade jag mynten och då kom jag upp till ett värde mellan sex och sju kronor.

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

Förr fanns det ”battingar” och liknande mynt av ett antikvariskt värde, förklarar Klas. Men dem lade jägmästare Gyllenkrok beslag på år 1891 då han länsade grytan vid ett besök i Paradiset.

Kronojägare Hallström i Vrigstad varnade honom men det hjälpte inte. Så gick det också som det gick. Hästen trampade Gyllenkrok rätt illa på foten när de ”spände för” på gårdsplanen och reste sin väg.

Kyrkoherde Rendahl i Tofteryd som tvärt emot Paradisbornas varningar ej ville offra i grytan, gick det också illa. Han slant på ”spängerna” vid Munkehatt och blötte sig under hemfärden mot Tofteryd

-Hämtar man vatten fortfarande i grytan och smörjer sig med vid sjukdomar? Folket i Paradiset vet knappast vad de skall svara.

-Nej säger Amanda litet diplomatiskt och med en viss underton, som gärna lämnar rum för en stilla misstanke, åtminstone inte vid dagsljus eller så att vi ser det.

Så sent som år 1928 kom det dock en hästbotare nere från Vaggeryd och hämtade ett parti av vattnet för att använda som ”medicin”.

-Han såg ut som en riktig fyllegubbe, när han gick, säger Amanda, för han hade en fyra, fem literbuteljer, som putade i rockfickorna.

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

Här finns en liten gryta till, säger Allan och för bort oss ett hundratal meter sydöst ut. Mycket riktigt. I östra kanten på en och en halv meter över jorden uppskjutande stenblock finns en cirka 25-30 cm djup och lika mycket i genomskärning mätande urholkning.

Tydligen har vi här att göra med den av Lagergren omnämnda men då som oanträffbar ansedda ”mindre grytan”, vilken enligt folksägnen på hans tid hade en särskild drake eller grytpatron, som ”drog” ifrån den stora grytan till den mindre. Några kopparslantar fanns det verkligen också på bottnen, av rätt sentida datum förresten. Varav det ser ut som
om den lilla grytans skyddspatron skulle betydligt ha överlevat ”Grytegubben” borta vid den egentliga offerplatsen.

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

Numera är det rätt länge sedan gamla Karin skurade offerfördjupningen om midsommaraftnarna och vattnet är grumligt och tjockt. Följaktligen lockade det inte till tvagning, precis. Men offrade gjorde vi. Både i den stora och lilla grytan för säkerhets skull.

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

När solen började gömma sitt anlete bakom Munkahatt och skuggorna föll långa från kumlet och enen på ladugårdbacken, slet vi oss bort från det trivsamma Paradiset. Klas Karlsson följde oss på urgammalt gästvänligt sätt till grinden.

-Där, säger Klas och pekar mot ett berg, där stod den krokiga granen som ”Grytegubben” satt i, när han spelade och sjöng.

Att man bara vågade fälla den…

-Är ni alldeles säker på att ”Grytegubben” inte kommer tillbaka och hälsar på er någon mörk kväll?

-Det tror jag knappt han gör, säger Klas och ler, för nu har jag bott här i femtio år snart och inte kunnat få syn på honom en enda gång.

Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen
Värnamo.nu | Värnamos snabbaste tidningen

Osökt kom vi att tänka på skaldeordet om den ”som rätt kan läsa sitt Fader vår”, etc. Och det kan tydligen Klas Karlsson, enligt vad vi senare fått höra om honom i bygden.

Klinkan på grinden föll igen. Och vi voro åter utanför Paradiset.

LÄMNA ETT SVAR