Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har
Sommar vid Skillingaryds dämme, del 22
Sommar vid Skillingaryds dämme, del 22, en naturkrönika i 13 bilder om den biologiska mångfaldens rikedom i och omkring en våtmark i södra delen av Skillingaryd.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, vid midsommartid i juni år 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.
Det är dagen före midsommarafton och det är en typisk varm och skön men mycket torr period i vår svenska sommar anno 2016.
De tre första bilderna i denna krönika är hämtade från Östersjön, eller Hässlehultsgölen, som ligger nedom Hässlehultshöjdens västersluttningar på Skillingaryds skjutfält och som förses med vatten från Movadsbäcken och Rödebäcken som i sin tur rinner upp norrut på skjutfältet.
Tranparet brukar hålla till här men alternerar med våtmarken vid Store stenen utmed Tofterydsvägen, det är dock samma vatten.
Det verkar som om det bara blivit en unge för tranparet detta år för trots att jag väntar och spanar länge ser jag bara denna enda halvvuxna unge. Den andra föräldrafågeln går hundra meter därifrån.
Huvuddelen av det svenska beståndet av tranor häckar i Norrlands skogs- och myrmarker men bebor även mossar och sumpmarker i övriga delar av Sverige.
Boet som tranorna bygger ligger på marken och består av mossa, starr samt kvistar och sannolikt håller tranparet ihop livet ut.
I slutet av april eller början på maj läggs de två äggen och ruvas i ungefär 30 dagar av båda föräldrafåglarna.
Ungarna kläcks med ett par dagars mellanrum och är flygfärdiga efter nio till tio veckor.
I augusti till oktober lämnar tranorna landet och rastar då ibland annat i Skåne och på Öland innan de anländer till övervintringsplatserna som i huvudsak är Sydeuropa och Nordafrika.
Tranan, ”Grus grus”, är landskapsdjur och landskapsfågel för Västergötland.
Bilden visar en adult rörhöna med sin unge, och på latin heter arten, ”Gallinula chloropus”, vilket betyder ungefär, ”grönfotad liten höna”, vilket förklarar varför den fordom kallades grönfotad sumphöna.
Arten lägger vanligen fem till elva ägg i april eller maj och ruvas av båda föräldrarna i 19 till 22 dygn.
Äggen är brunaktigt vitgrå med rödaktiga och blågrå fläckar och rörhönan lägger ofta två kullar.
Buskskvättan, ”Saxicola rubetra”, är en trogen häckfågel med flera par inom området Skillingaryds dämme, men förekommer även i större delen av Europa och västra Asien och i nästan hela Sverige.
Sången, som buskskvättan ofta framför på natten, är mycket rik på härmläten.
Drillsnäppa, ”Actitis hypoleucos”, är en art i fågelfamiljen snäppor som blir 20 centimeter lång samt är gråbrun ovan och vit under och har distinkta vita vingband, som syns tydligt i flykten.
Den flyger på ett karakteristiskt sätt med ryckiga vingslag och låter då ofta också höra en kort räcka av fina men skarpa visslingar, ”hiidi-diddi-hiddi-diddi”, eller något liknande.
Drillsnäppan häckar vanligtvis vid steniga, vegetationsfattiga sjöar och, som här, vid åar samt även i skärgården.
Under flyttningen till södra Europa och Afrika ser man den sig även i andra biotoptyper.
Man ser den ofta trippa omkring och gunga karakteristiskt med bakkroppen.
Drillsnäppa häckar i hela Sverige, i nästan hela Europa samt vidare österut genom norra och centrala Asien bort till Japan.
Göktyta, ”Jynx torquilla”, är en art i fågelfamiljen hackspettar och blir mellan 15–16 centimeter lång. Arten är brungrå med fin, mörk tvärvattring och mörka längsband på huvudet och ryggen samt har en kort, fin näbb och inte styva stjärtfjädrar. Den är alltså mycket olik övriga hackspettar.
Göktytan förekommer i lövskogar, hagmarker, parker och trädgårdar och livnär sig framför allt av myror och myrpuppor, som den bland annat tar på marken.
Om den blir trängd eller störd vid boet vrider och vänder den halsen på ett ormlikt sätt och detta beteende har föranlett fågelns namn på flera språk, såsom ”vendehals” på danska och ”wryneck” på engelska.
Göktytan häckar i Sverige norrut till mellersta Norrland, vidare i större delen av Europa och österut genom tempererade Asien till Stilla havet. Den inreder inte sitt bo, utan lägger de 6-10 äggen direkt på underlaget.
De göktytor som häckar hos oss övervintrar för övrigt i Afrika.
Göktytan avviker ganska mycket från de typiska hackspettarna, och den hackar inte heller själv ut sitt bohål.
Äldre dialektala namn för göktyta är ”gaukpäit” på Gotland, ”såvipa” på Orust och ”såvippa” i trakterna av Lilla Edet i Västergötland.
Fågeln är en symbol för passionerad och rastlös kärlek och i den grekiska mytologin är göktytan mångudinnans rituella fågel.
Läkevänderoten, ”Valeriana officinalis”, blommar rikligt i den södra delen av Skillingaryds dämme.
”Vendelörtens rot har obehaglig, något besk, i början skarp, smak och egendomlig, genomträngande, vidrig lukt, som kan orsaka yrsel och hufvudvärk, men som behagar kattor mycket…
…Roten användes i medicinen (Radix Valerianæ minoris Pharm) och utgör ett verksamt nervmedel. Nyttjas – såsom pulver, tinctur eller extract – mot epilepsi, spasmer o. s. v. och dessutom, jemte andra medel, mot paralysi och katalepsi. Bör samlas om våren (innan stjelken utväxt), torkas långsamt och förvaras i slutet kärl; den bibehåller då sina egenskaper under flera år…
…I flera landsorter nyttjar allmogen denna ört mot åkommor hos boskapen, och ännu allmännare är den ansedd såsom ett medel mot troll och trolldom (DYBECK).”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.
Tiggarranunkel, ”Ranunculus sceleratus”, med en blå flickslända, ”Coenagrion pulchellum”, på vilobesök.
Arten kan knappast förväxlas med de andra arterna i släktet smörblommor, ”Ranunculus”.
Artnamnet ”sceleratus” kommer av latinets ”scelerare” som betyder ”begå brott” och det svenska namnet tiggarranunkel kommer av att dess giftighet förr utnyttjades av tiggare.
C.F. Nyman ger år 1867 en målande beskrivning av artens egenskaper och han skriver att, citat:
”Om bladen tuggas tillräckligt länge bränna de på tungan, Tiggarranunkel vid damm göra den hudlös och borttaga smaken, hvarvid tänderna domna och tandköttet blöder. Sedan de endast en timma legat på huden, uppkomma gulvätskiga blåsor, hvilka sedan bilda variga och mycket svårläkta sår. På detta sätt lära fordom tiggare, för att väcka medlidande, skaffat sig otäcka sårnader, hvadan växtens svenska namn”.
”Nyss var jag konung. Fredlös genom riket
jag flyr idag, förhungrande. I diket
jag dignar, piskad av en hagelvind.
Omkring mig frodas tiggareranunkel.
Jag trycker bladen hårdt mot hand och kind.
Då drager giftet sårnad och karbunkel,
och när jag nalkas byn, står folk vid grind:
»Tvi, se en spetälsk», kastar till mig bröd
och rymmer vägen för kung Skam och Död.”
”Den flyende kungen” av Erik Axel Karlfeldt, ”Flora och Bellona”, år 1918.
Bildens blå flickslända, ”Coenagrion pulchellum”, ingår i släktet ”Coenagrion” och i insektsordningen trollsländor som tillhör familjen dammflicksländor ”Coenagrionidae”.
Det finns totalt omkring 42 kända arter, av vilka de flesta förekommer i Gamla världen. Tre arter finns i Nordamerika och en art, ”Coenagrion mercuriale”, som finns i Europa klassas för övrigt som nära hotad av IUNC.
Hos oss i Sverige kallas detta släkte ibland för äkta flicksländor och representeras av sex olika arter.
IUNC, ”International Union for Conservation of Nature and Natural Resources”, på svenska ”Internationella naturvårdsunionen”, är ett internationellt organ för naturskydd, hållbar utveckling och biologisk mångfald med över 1000 medlemsorganisationer.
