Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg presenterar i denna krönika bilder från andra naturfotografer
Gästnaturfotograferna, del 8
Gästnaturfotograferna, del 8, en naturkrönika i 21 bilder om den härliga naturen genom gästande naturfotografers kameraögon.
Text Dan Damberg, foto Robert Alkemark, Skillingaryd, Daniel Damberg, Lund, Albin Sjöberg, Skillingaryd, Kjell Holmqvist med barnbarnet Hilda, Huskvarna, Anette Blomén, Skillingaryd, Anette Olsson, Värnamo, Åke Karlsson, Skillingaryd, Kent Widriksson, Skillingaryd samt Fredrik Törnberg, Skillingaryd. Bilderna är tagna under sommaren och hösten år 2015.
Brun björnspinnare, ”Arctia caja”, i Vrigstad, foto Robert Alkemark, Skillingaryd i mitten av augusti.
Amiralfjäril, ”Vanessa atalanta”, anländer i juni till Sverige från södra Europa, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Nässelfjäril, ”Aglais urticae”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Påfågelöga, ”Inachis io”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Blodmåne och supermåne, foto Kjell Holmqvists barnbarn Hilda, Huskvarna.
Blodmåne och supermåne, foto Kjell Holmqvists barnbarn Hilda, Huskvarna.
På stranden i Långasand i Halland i slutet av september låg denna döda lilla val av arten tumlare.
Foto Anette Olsson, Värnamo.
Blomkålssvamp, ”Sparassis crispa”, foto Kent Widriksson, Skillingaryd i mitten av september år 2015.
Scharlakansvaxskivling, ”Hygrocybe punicea”, vid Jutabygget, foto Anette Blomén, Skillingaryd.
Sammetsfotad pluggskivling eller Svartfotad pluggskivling, ”Tapinella atrotomentosa”, förr ”Paxillus atrotomentosus”, i Lund, foto Daniel Damberg, Lund.
Sammetsfotad pluggskivling eller Svartfotad pluggskivling, ”Tapinella atrotomentosa”, förr ”Paxillus atrotomentosus”, i Lund, foto Daniel Damberg, Lund.
Vid årets älgjakt på Skillingaryds skjutfält föll en udda tjugotaggare, förmodligen den största älg som någonsin skjutits inom området.
Foto, Åke Karlsson, Skillingaryd.
Tranbär, ”Vaccinium oxycoccos”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Förmodligen en hane av Svensk blå anka X Pekinganka, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Bofink, ”Fringilla coelebs”, en hane, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Buskskvätta, ”Saxicola rubetra”, en ungfågel, juvenil, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Höststräckande tranor, ”Grus grus”, foto Kjell Holmqvists barnbarn Hilda, Huskvarna.
Rörhöna, ”Gallinula chloropus”, en dununge och en vuxen individ, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Den lilla rörhöneungen, ”Gallinula chloropus”, springer på vattnet, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Ormvråk, ”Buteo buteo”, en av ungarna i årets kull, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Vitkindad gås, ”Branta leucopsis”, rastade utanför Klevshult i oktober, foto Albin Sjöberg, Skillingaryd.
Huvuddelen av världsbeståndet av vitkindad gås häckar i arktiska områden men sedan 1970-talet är den även en häckfågel i Östersjöregionen. Höstflyttningen söderut genom Östersjöregionen sker främst under oktober och november.
De arktiskt häckande vitkindade gässen kan delas upp i tre delvis genetiskt separerade bestånd, det vill säga, beståndet i Ryssland, beståndet på Svalbard och beståndet på Grönland.
Det ryska beståndet, som är det klart största, övervintrar i Nederländerna och Tyskland.
Fåglar som häckar på Svalbard och på Grönland övervintrar i norra Storbritannien och på Irland.
Vitkindade gäss som häckar i Östersjöregionen, exempelvis på Gotland och Öland och längs Sveriges övriga ostkust övervintrar tillsammans med arktiska ryska gäss i Nederländerna och Tyskland.
Vitkindade gäss som häckar i Östersjöregionen är genetiskt sett mycket lika de arktiskt häckande ryska gässen och denna ensamma fågel bör väl gissningsvis tillhöra en av dessa två bestånd.
Den vitkindade gåsen har ökat kraftigt i antal och vintern 1959-1960 uppskattades världsbeståndet till cirka 30 000 individer.
År 2008 uppskattades världsbeståndet till cirka 870 000 individer, varav cirka 750 000 individer ingick i det arktiska ryska beståndet.
Orsakerna till den generella ökningen under de senaste 50 åren är bland annat ändrade jordbruksmetoder i övervintringsområdena och en minskad jakt.
Det första naturligt häckande paret av vitkindad gås i Östersjöregionen registrerades år 1971 på Laus holmar på östra Gotland och under 1970-talet ökade antal par långsamt.
Under 1980- och 1990-talen bildades flera stora kolonier längs Gotlands och Ölands kuster och antalet par ökade snabbt men från slutet av 1990-talet avstannade beståndstillväxten och från år 2006 till 2013 har beståndet minskat påtagligt.
Under de senaste 20 åren har de vitkindade gässen etablerat sig som häckfågel längs stora delar av den svenska kusten samt vid vissa insjöar men några stora svenska kolonier har ännu inte etablerats utanför Gotland och Öland.
